Stockholm Beer 2010: del 6

Snickeriet.

Så, i torsdags var jag åter på Stockholm Beer & Whiskey Festival and Tasting Expericence.

Jag minns de första gångerna jag var på festivalen – kring 2005 och åren efter det – och varje gång jag gick ut därifrån funderade jag över om jag skulle gå nästa år eller inte: Det kändes inte självklart. Och i år var jag där jag två dagar. Jag tror det delvis beror på att de ölrelaterade utställarna blivit intressantare, men också på att jag kan mer och känner fler i branschen. Det är ju en bra chans att träffa och skaka hand med alla de männisor jag pratat med (och inte minst om) under året.

Blandat med allt pratande drack jag lite öl också. Dags att kolla vad jag skrev i anteckningsblocket:

Började hos Dugges, förra torsdagen hade de inte med sin lågalkoholöl Brandmästare Andréns Törstsläckare, döpt efter en av bryggeriets delägare. Men det hade de nu. Den tyckte jag var friskt humlig och lite syrlig med en aning oren doft. Helt okej.

Sedan testades Fålen, den öl som Dugges bryggt som festivalöl till årets SMÖF. Det är en amerikansk pale ale bryggd med en hel del rågmalt och amerikansk humle. Jag har skrivit ”crystal humle” i mitt block, vilket förvirrar lite eftersom jag tidigare fått vet att den humlats med Chinook, Columbus, Amarillo och torrhumlats med Nelson och Amarillo. Om ölen tyckte jag att den var sträv, söt med en fin knäckig smak. Lite citrus i eftermaken. En bra öl i klassisk Dugges-stil. De har bryggt fler fat än vad festivalerna gör av med, så vi kommer nog att se den på krogen framöver.

Vidare till montern som Great Brands, Oliver Twist och Brewers Association ställt upp. Chef-Jugge sprang omkring och hälsade på allt och alla. Själv undrade jag vad som rekommenderades om man inte var på humlehumör(!). Kvinnan i montern kände kanske till min svaghet för tripel, så fram plockades Trade Winds Tripel frånvästkustbryggeriet the Bruery. Frisk, och oväntat lätt och lite kryddig, tyckte jag. Lättheten visade sig bero på att den bryggt med en hel del ris. Atypisk men intressant.

Plötsligt började det rycka i humletarmen, och jag undrade om det kanske fanns någon dubbelpilsner. Det gjorde det, om än en ganska småkonstig: På fat fanns Morimoto Imperial Pilsner från Rouge. Den hade en kraftig smak av syrliga äpplen och japanskt körsbärste, mitt omdöme blev ”ovanlig” och vi kom överens om att den nog passade bra till sushi. Det visade sig att den tagits fram i samarbete med kändiskocken Masaharu Morimoto, som medverkat i diverse Iron Chef-serier så det var väl som det skulle vara.

Hos Galatea var nu fantombryggaren Jessica Heidrich på plats, och vi kom att prata om och prova St Eriksölen en bra stund. Jag undrade om ölserien Angel's Share, testbrygder tillverkad i mycket små mängder för fat till krogen, var nedlagd. Det var den inte, utan skulle återkomma i en nära men oviss framtid. Jag drack åter en skvätt St Eriks Pale Ale som mer eller mindre är specialgjord till mässan. Fick reda på att den var ett försök att brygga en öl på 100% av den nya humlesorten Citra. Jag tror jag förstod ölen lite bättre nu när jag kände de tydliga smakerna av limeskal, krusbär och kiwi. En sommarale, helt klart.

St Eriks Pompona Porter dracks åter. Fler hade nu samlats kring oss, och diskuterade ölen som Jessica gärna ser serveras till desserter. Jag tycker fortfarande att den är lite tunn och hade gärna sett den upphottad till 8-9%. Kontrollfreaket bakom ölen berättade att hon under flera veckor närmast maniskt hållit på med vanilj ”på brädden, tvären och längden” för att få ut smaken bra i ölen utan att gå den förbjudna genvägen med utlakning i sprit.

Nils Oscar Brown Ale

Nils Oscar Company fortsätter att utforska ölstilarna, en efter en, i en ganska behaglig takt. Den senaste är Brown Ale, en brittisk brown ale med en blandning av brittisk Fuggles och amerikans Amarillo-humle. 4,6%.

Färgen är djupt brun, vätskan klar. Det två fingrar höga skummet är luftigt och ljust brunt. Lite skumrester blir kvar på glaset.

Doften är påtagligt söt med lite lätt rostade nötiga toner och kola. Torr, något humliga toner av hö och aprikoser. Aningar av damm i bakgrunden.

Smaken är torr med lite torkade frukter och citrustoner. Rostade toner och en söt te-lik smak. Kroppen är svag. Eftersmaken är torr och aningen sur med en växande beska och toner av kaffe och nötter.

Kolsyran är medelstark, bubblorna små. Vätskan är något len.

En gång i tiden tyckte jag att alla engelska brown ales var dammiga och tråkiga. På senare tid har det kommit ett antal som varit bättre för mig, Den här saknar i stort dammigheten men är i stället på tok för torr och lätt i kroppen.

Betyg: 3,15. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga nyheter september 2010 (lagerstatus). Pris: 19:90 för 330 ml.

Avery New World Porter

Vad jag hade att välja på i kväll i kylen: En tysk burk-lager, en bomber DIPA, en 12 oz-flaska amerikansk porter.

Jaaa… Det får bli den sista av dem. New World Porter från Coloradobryggeriet Avery (ibland känns Colorado som en märkligt överrepresenterad delstat hos Systembolaget, men men). En amerikansk porter på 6,7% med den lite ovanliga detaljen att den är torrhumlad.

Färgen är mycket mörkt brun, nästan svart. Vätskan är klar. Det tre fingrar höga ljusbruna skummet sjunker långsamt och lämnar en hel del fina rester på glaset.

Doften är torr och rostad med lyxiga toner av sött kaffe, mandel, toffee och nötter. Lite mörk choklad och en bitter-syrlig ton av örter och väx-sav.

Smaken är söt-syrlig-besk med en fin blandning av bitter humle och syrliga malt-toner. Lite nymalet kaffe, mörk choklad, mocca-grädde, söta kakor och en aning deg. Eftersmaken är aningen torr med rejäla rostade toner och en aning bränd malt (gummi, kol). Avslutningen är gräddig med torra rostade toner.

Kolsyran är stark, de små bubblorna är lite vassa i munnen. Vätskan är mjuk och lite tjock.

En lyxig elegant amerikansk porter med oväntat kraftiga humetoner som trots detta inte glömmer att vara lättdrucken.

Betyg: 4,05. Tillgänglighet: Systembolagets tillfälliga nyheter augusti 2010 (lagerstatus). Pris: 26:40 för 355 ml.

Ölallergi?

En vän beklagade sig i går kväll:

Kan man vara allergisk mot amarillohumle, tro? Jag brykar nysa av amerikansk IPA, och nu smuttandes på en Nanny State känner jag blandade slemhimmor svullna till och jag börja snörvla.

Det kan ju vara en förkylning, men då inträder den extremt snabbt.

När man snabbt söker nätet så verkar det som ett ovanligt, men existerande problem. Någon här med erfarenheter?

Füchschen Alt

”Drick den här rätt fort, den håller på att gå ut” sa min vän Thorild när han överlämnade den här flaskan efter sin resa till Düsseldorf. Så nu är det minst sagt hög tid, bäst-före-datumet på baksidan är 21.09.10, bryggdatum 16.08.10.

Ölen är Füchschen Alt från Brauerei Im Füchschen, det är en altbier på 4,5%.

Altbier ja, eller bara Alt, är en av de där få gamla överjästa stilarna som blev kvar när lagerölen drog fram över Tyska riket under senare delen av 1800-talet. Alt (”gammal” eller snarare ”gammaldags”) härstammar från Düsseldorf.

Ursprungligen var det en överjäst öl som alla andra då; brun, söt och grumlig. I samband med att överjäsningstekniken blev känd i Westfalen Rhenlandet (jäs långsamt i låga temperaturer, lagra ännu längre ännu kallare) så provade de lokala bryggmästarna helt enkelt att använda tekniken på sin gamla öl med sin gamla jäst. Resultatet blev en mellanbrun lätt och ren öl med friska toner och en rejäl dos bitterhumle.

Düsseldorfborna är mycket stolta över sin öl, som blivit en del av stadens identitet. Framför allt ortens studenter bruka dessutom påpeka denna stils överlägsenhet över en annan gammal lokal ölstil med snarlik tillverkning och i ungefär samma smakfamilj: Kölsch från Köln, 4 mil söderut. Kölnborna håller inte med.

Färgen är medelbrun med aningar av rött. Vätskan är klar. Det tjocka hårda skummet bildar en tre fingrar hög varmvit krona. När det mycket långsamt sjunker ner lämnar det massiva mängder skumrester på glaset.

Doften är besk och humlig, närmast syrlig. Det finns fina söta toner med lite torkad frukt, gräddiga nötter, kola, vax och färska blommor. Hittar lite nybakt rågbröd i bakgrunden.

Den första smaken är friskt rent besk med aningar av örter och beska salladsblad. Kroppen är rätt lätt, vilket den godis-smakande sötman döljer rätt bra liksom tonerna av rågbröd och grillat kött. Den långa eftersmaken har toner av stekt kött, beska örter och blommor samt en mjuk sötma som får mig att tänka på frukostflingor.

Kolsyran är mild, bubblorna små. Vätskan är medelmjuk.

En fantastiskt god öl, precis det jag är ute efter: Massor av smak, perfekt balanserade med och… Jag vill ha en till!

Betyg: 4,65. Tillgänglighet: Köpt i Düsseldorf. Pris: Gåva.

Stockholm Beer 2010: del 5

Sista inlägget från torsdagens besök på Stockholm Beer & Whiskey Festival and Tasting Experience (fast ärligt talat var jag aldrig inne i det andra huset)!

Egentligen slutar besöket där jag började rapporterna med funderingarna över dagsläget i Ölsverige. Samtidigt fick jag prova lite öl som jag missat under senaste tiden. Mikkeler Black Tie, exempelvis. Den gillade jag inte alls: ”Simbassäng, sur, stora smaker”, noterade jag.

Sedan en ny skvätt Grassroots/Mikkeller Limoncello IPA. Efter min uppmaning ”Överraska mig!” fick jag något som smakade och luktade som pepparkaksdag. Southern Tier Pumpking var det. Ett klart alternativ till pepparkakorna i jul, faktiskt.

Någon gång tidigare under kvällen hade jag också druckit Joars Dricka som Mullegorm tagit fram, de stod hos Hantverksbryggeriet. Det handlar om en ljus låghumlad lager som kryddad med pors och honung. Den var mycket örtig och kryddig på ett behagligt sätt. Såväl den här som Skvätt GALEn fick mig att tänka på någon slags örtkryddad öl jag drack för ungefär 10 år sedan. Frågan är vad det kan ha varit. Wisby Medeltidsöl?

Så får jag se vad som händer på torsdag.

Stockholm Beer 2010: del 4

Zoi Mitakidou, controller på Galatea Spirits, visar stolt upp en specialare.

Jag stannade ett tag till i Svenska Småbryggeriers rum. Hos Närke Kulturbryggeri var trängseln som vanligt stor bland såväl ölnyheter som bland gästerna. Hann bara testa en enda öl, Skvatt GALEn, en låghumlad ale kryddad med pors (den dominerande bittergivaren i Sverige fram till 1400-talet). Den var exotiskt kryddig och fick mig att tänka på såväl glögg som konditori.

Mitt emot, i en klautrofobiskt liten monter, fanns en nykomling: Ängö Kvartersbryggeri. Det var trevligt att äntligen få träffa bryggaren Johan efter att ha pratat och mailat honom under våren. Öl dracks: Alla Tiders Ängöl är deras ljusa lager och dess doft var lite oborstat rå och äggig. Smaken var betydligt bättre, renare och jag konstaterade att den var riktigt lättdrucken utan att bli tråkig. Portern Blomqvists Ängöl hade ungefär samma problem, doften hade klara toner av lackfärg och lacknafta men smaken var lagom syrlig, rostad med en fin kakao/kaffe-ton.

Nu vidtog en timmes paus och ett mycket givande möte, vars resultat ni förhoppningsvis kommer att märka av i framtiden.

Smög åter förbi Oliver Twists överväldigande flaskmonter. Drack en skvätt av ett öl jag varit mycket nyfiken på en lägre tid: GUBNA, DIPAn från Oscar Blues. Den var bra, men inte så bra som jag föreställt mig. Å andra sidan är deras vanliga APA Dales Pale Ale fortfarande i världsklass.

Åter till stora hallen och de stora företagen. Hos Galatea Spirits skakade jag hand med en annan kontakt jag fått mycket upplysningar från: Zoi Mitakidou som tog fram en flaska av den senaste ölen i St Eriks-serien: St Eriks Pale Ale. ”humlig, lätt kropp, lite svårdefinierad obalans, ofokuserad malt” var mitt snabba omdöme. Ölen är inte planerad för Systembolaget utan kan dyka upp på krogen i en nära framtid.

Galatea hade inför mässan flugit in en hoper öl från Boston Beer Company, vilka bara skulle serveras på plats. Tillsammans med en trevlig kvinna som tydligen jobbade som säljare på Systembolaget drack vi igenom några smakprov, diskuterade och kom till lite slutsatser:

• Samuel Adams Latiude 48° med hume från denna breddgrad (USA, CZ, UK). Fet humlesmak, lätt brödighet, fyllighet, amerikansk-tjeckisk. ”Som om tyskarna uppfunnit DIPA. Smaskig”.
• Samuel Adams Dunkelweizen. Min käpphäst att amerikanarna har mycket att lära när det gäller att brygga tyska veteöl-stilar gäller fortfarande. Helt okej, men det finns bättre närmare.
• Samuel Adams Harvest Pumpkin Ale. Kryddig och julig med återhållen kanel och farinsocker. Bättre än de andra, men fortfarande rätt konstig som stil. Jag jobbar på ett bilateralt avtal mellan EU och USA: Om de lovar att inte skicka hit pumpaöl så lovar vi att inte skicka julmust-alkoläsk eller glitter-cider med smak av mistel. Jag tror alla vinner på det!
• Samuel Adams Irish Red deras försök att göra en irländsk red ale. ”Torr och trist” var omdömet.
  

Vid den här tiden hade en flaska Duvel Tripel Hop öppnats, och även om jag inte drack av den själv så blev jag övertygad om att den och Houblon Chouffe inte var samma öl,vilket jag haft misstankar om.