 |
Bloggens innehåll kommer att leva kvar på ofiltrerat.blogspot.com så länge Google vill. Detsamma gäller Facebooksidan, som fortfarande uppdateras sporadiskt.
Mail till min adress på ofiltrerat.se kommer inte att fungera. Å andra sidan har den enbart använts av "vill du att vi skriver en text åt dig mot betalning?"-mail de senaste åren.
 |
| Hård koncentration. |
Så blev det inte. Tillståndsmyndigheterna i Göteborg ville annat, så den publika delen med Folkets val blev inställt. Fabrikör Ekstedt skriver utmärkt om det hela här. Men domardelen gick i alla fall att genomföra.
Jag noterade att det var betydligt färre inlämnade i år än före pesten. Jag lyckas inte få fram siffrorna, men jag tycker att trenden är tydlig. Peakade hembryggningen 2019, eller beror det på att det inte blev den stora publika fest som man hoppats på, och lämnade inte in ölen? Vi får se hur det blir 2023...
Vi hade gott om domare i Linköping i år, så jag fick ta assistent-rollen och hjälpte till med att hålla koll på siffrorna, hälla upp öl och allmänt se till att de andra domarna kunde jobba så smidigt och snabbt som möjligt.
I år hade vi tilldelats klass 8, kraftig stout och porter. Vilket i sig kan vara en utmaning, men med bara dryga 20 inlämnade öl så gick det att döma klart allt på lördagen.
Nu drack jag inte av ölen, men mina kollegor uttryckte samlat en slutsats som jag redan tidigare formulerat när det gäller den här tävlingen, och hembryggartävling i stort de senaste 10 åren. Jag förklarar den med en ful graf:
 |
Ungefär så här alltså: De sämsta ölen (blå linje) har blivit mycket bättre. 2011 kom det in öl som var obehagliga att dricka. Sådana som bryggaren uppenbart inte förstått sig på, eller vet hur den sortens öl ska smaka (det här gäller speciellt suröl som då var oerhört exotiska och i vissa fall mycket svåra att hitta kommersiella exempel på). Jag tror det beror på att det är lättare för hembryggare att snabbt få återkoppling på sin öl, oavsett om det är via nätforum eller i verkligheten. Det har också blivit lättare att få tag på bra råvaror och tekniken har också gått framåt med stormsteg, såväl i hanterbarhet som pris.
Detta är bra.
Men det är också så att de bästa ölen (röd linje) har stannat upp. Visst kan det vara så att det är i relativa termer: Om dalarna blir mindre djupa så står inte topparna ut på samma sätt. Fast jag tror inte att det är så. Min teori är att de absolut skickligaste hembryggarna, de där som gör öl i världsklass, de där som faktiskt brygger bättre öl än de bästa kommersiella ölen i stilen. De har i många fall blivit kommersiella bryggare. Eller helt slutat tävla. Man kanske känner att man inte längre har något att uppnå med fler medaljer. Risken att inte placera sig bra kanske inte vägs inte av möjligheten att vinna?
I några fall vet jag att det är så, och det är ju lite tråkigt för tävlingen.
Här är resultaten från årets tävling. Grattis till alla vinnare!
 |
Korken ger visst motstånd när jag tar av den, inget större plopp. Den gyllengula vätskan är klar på ett sånt där sätt som bara belgisk öl är. Ett stort hållbart vitt luftigt skum.
Doften är söt med jordiga mineraliga toner. Antydningar till aceton och torkad frukt.
Smaken är överdrivet söt vilket ger en ganska obalanserad upplevelse. Mineraler och en lätt lambic-artad sträv syrlighet, russin och bittermandel. Lätt kolsyra. Eftersmaken går i samma stil, men syrligheten mildras.
Nja, den här skulle nog ha druckits innan 2018.
 |
2011 köpte jag 10 flaskor Carnegie Special 175th Anniversary Porter. Och så dricker jag en av dem varje nyår till den traditionella nyårsplanksteken. Och skriver vad jag tycker.
Så det här blir sista gången jag öppnar en av dessa flaskor.
Vad jag framför allt lärt mig av de här åren är att skillnaderna mellan olika flaskor verkar vara större än tiden i sig självt. Andra som testat verkar ha dragit ungefär samma slutsatser. De som var med om tillverkningen har hävdat att det beror på att ölen inte blandades innan flaskorna tappades: Vissa flaskor fick öl som haft mycket kontakt med whiskyfaten, andra mindre.
Med det sagt, hur var årets storflaska? Jag passade på att notera när jag drack den:
Lätt plopp när korken öppnas. Litet brunaktigt luftigt skum som snabbt försvinner iväg. Klar, nästan svart vätska.
Doften är ganska lätt och ren, ölen verkar i alla fall inte infekterad. Rostade toner. Lite anonym?
Smaken är söt-torr på ett svårbeskrivbart sätt. Vinös sötma, rent. Fruktkola och rött portvin. Lite rostad malt. En söt aning av bourbon. Röda frukter. Viss beska. Lätt kropp. Chokladsmörkola i eftersmaken. Kort rent slut med lite fruktkola och viss strävhet.
Lätt kolsyra, lätt torr vätska.
Inget har gått fel med den här flaskan under de 10 år den stått i ett inner-överskåp i lägenheten. Men den har sedan länge slutat att utvecklats och blivit komplexare. Nu var den mest... trött. Ja, närmast småtråkig.
Det har varit en kul resa att göra under den här ganska långa tiden. Men nu är det slut.
Skissbetyg: 3,4.
 |
Laddade upp inför det hela genom att tillsammans med frugan besöka Bishops Arms Plaza på fredagen. De har inte bara 3 roterande casks utan även Cask Marque. Här drack jag två öl:
Harrogate Nidd Mild som var god, maltigt ren och snygg men inte mer än så.
 |
Ilkley Joshua Jane överraskade däremot rejält, fantastiskt mycket smaker och kropp för att ligga på 3,7 %. Mörkt bröd, torkad frukt och en mycket behaglig beska. Bäst i år? Inte alls omöjligt!
Så blev det lördag eftermiddag, vi åkte ut till Masthuggstorget, visade covid-intyg och kom in på den nästan fullsatta krogen. Nästan alla 10 öl som skulle vara med fanns kvar och var i god form.
 |
Sedan kom maten in (Fish & chips åt mig, Entrecote med kantarellsås åt frugan, båda mycket goda) och till det tog jag Ocean En Brown Ale. Denna var lite lite sötare och kladdigare än vad jag väntat mig. Inte alls lika god som den snarlika Ebbot Ale. Till frugans köttbit blev det Närke Jolners Dricka vars oväntat mjuka sötma passade prima till den feta såsen.
 |
In med nästa öl. Nyköping Proper Chrismas där den där lite lätt fenolist feta hussmaken träder fram och ger en väldigt rund karamellg smak.
Kvällens sista öl: Jag tänkte mig något som skulle bryta av mot det andra, och rekommenderades då O/O Balamundi (Cask special without dryhopping) där det fanns massor av exotisk frukt och en gräddig beska som kom fram på ett helt annat sätt med den låga kolsyran och relativt ljumma temperaturen.
Som väntat var det här en otroligt trevlig tillställning med lagom mycket öl av genomgående mycket hög kvalitet. Trots att delar av lokalen fortfarande mer känns som en bygg-barack än en krog. Tack Haket och Fredrik för att ni genomför detta!
Förra helgen besökte jag och frugan en ny krog i Linköping. Eller snarare nygammal, i källarlokalen på Apotekaregatan låg 2013-våren 2021 Johannes Kök här, som specialiserade sig på sydamerikanskt kött. När pandemin kom och kökschefen slutade valde S8gruppen (som äger flera restauranger i Linköping och Stockholm) att stänga stället och lovade att återkomma med ett "enklare koncept".
Så lite i tysthet öppnade Bierhaus för knappt två veckor sedan. Tagline: Ni säger After Work, vi säger oktoberfest. Året om.
När jag hörde om planerna så tänkte jag direkt "Hmhm. Paulaner..." eftersom S8-gruppen verkar hårt knutna till Spendrups. Inspekterade menyn som finns på nätet och konstaterade att jag hade rätt. Och att det tyska fokuset inte var 100 % - av 5 fatpumpar fanns två tyska (Paulaner Hefteweizen och Paulaner Hell), en tjeck (Krušovice Imperial) och två svenska (Brutal Brewing Ship of Hops och den anonyma Tyskens Pilsner).
Jag besökte aldrig Johannes Kök, men av det lilla jag sett på bilder så verkar man gjort om så lite som möjligt av lokalen. Men det är rustikt och dovt i källarvalvet och det fungerar väl bra som det är.
All fatöl serveras i sejdlar om antingen 0,5 liter eller 1 liter. Vi startade med varsin Tyskens Pilsner vilken jag antar är nära besläktad med Spendrups Tysk Pilsner. Detta öl är lågt prissatt, 55:00 för den lilla och 110:00 för den stora. Till det en god liten förrätt i form av Zweibelsuppe.
Jag måste nämna beställningsförfarandet: Det är helt digitalt. När vi satte oss vid bordet pekade servitrisen på en QR-kod på bordet och en annan QR-kod för WiFi, det är dålig mobilteckning inne i valven. Vi fick veta att vi bör beställa allt vi vill ha in samtidigt i samma mobiltelefon, annars skulle vi få vänta. Man kunde beställa via servispersonalen, men bara om vi kunde visa att vi misslyckats med telefonen.
QR-koden ledde till en webbsida där maten och drycken beskrevs. Betalning med kort eller Swish skedde vid varje beställning. Nå, man slipper i alla fall att installera en app
Huvudrätt blev Thüringer Bratwurst för mig och Klöße för frugan. Till det Paulaner Hefeqwizen för mig och Galipette Brut cider till frugan. Lite konstigt att det inte fanns någon Apfelwein när det till och med var rubriken på menyn. Här fallerade beställningssortimentet och jag fick gå till bardisken för att få min öl.
Maten var god och mättande även om knödelbollarna var väl klistriga. Lite trist att det inte fanns någon Apfelkorn att avsluta middagen med.
Under kvällen gick krögaren omkring bland borden och kollade läget. För ett grannbord med för honom bekanta ansikten förklarade han ungefär att "det gamla konceptet fungerade inte... nu provar vi det här ett tag".
Det tyska, förutom lite lustigheter i menyn och huvuddelen av maten, bestod i att spellistan på den höga bakgrundsmusiken innehöll några procent tysk pop/schlager. Samt lite reklam på väggtavlorna från Jägermaister.
Så vad tyckte jag? Det hela kändes lite halvhjärtat, man hade kunnat få till mer känsla med ganska små medel. Och jag tycker generellt inte om digitala beställningslösningar, det blir så opersonligt och det känns som att jag gör delar av det jag betalar andra för att ha gjort utan att få speciellt mycket tillbaka som gäst.
Och kändes det som en oktoberfest, fast det var en lördagskväll i november i Linköping? Nej. Men samtidigt är det trevligt med ett ställe som fokuserar på någonting annat än dyra hamburgare och mer eller mindre craftig öl.
