Samuel Adams Boston Lager Glass

I en tidigare kommentar nämnde jag att jag egentligen bara saknar ett ölglas i samlingen: Samuel Adams Boston Lager Glass. Det lanserades någon gång under 2007, efter år av forskning och formgivning.



Enligt bryggeriets egna annonser och marknadsföring består det av fem sinnrika delar. Från botten:

1. Nucleation Sites, lasergraverade repor i glaset som fångar upp kolsyran och skapar bubblor som stiger genom glaset. Detta ska ge ökad arom
2. Grip, stället man ska hålla glaset i är inbuktat ska ge minimal kontakt mellan glas och hand vilket minskar uppvärmningen av drycken
3. Bowl, den kulformade övre delen ska samla och koncentrera aromerna ytterligare
4. Lip, utbuktningen högt upp ska accelerera ölet och tvinga det mot tungan i stället för tänderna. Detta eftersom man vill pricka in smaklökarna som känner maltens sötma
5. Turbulator, just vid kanten finns en förtjockning som ska få ölet att skumma till lite extra när man dricker det. Ska frigöra smaker just när ölen åker in i munnen

Hela glaset är gjort i tunt glas utan skarpa kanter, detta för att minska teperaturpåverkan från glaset.

Observerade nu hur många "ska" jag använde i beskrivningen? Det beror på att jag, hur läckert glaset än ser ut, inte riktigt är övertygad om att alla de där tricken verkligen fungerar.

De som var med från början och prenumererade på tidningen Beeradvocate innan första numret fick ett sånt här glas i present av Boston Beer i höstas. Tyvärr stod det i det finstilta att det inte gällde för prenumeranter utanför USA samt i en handfull delstater där man tydligen inte får ge bort saker med ölreklam.

Jag håller just nu på att kolla om de säljer glasen till utlandet, och vad det i så fall kostar. Listpriset är $30 för fyra glas samt $7 i frakt, men det vet jag inte om jag litar på.

Men man måste ju älska ett glas som har en del som döpts till "Turbulator".

Tillägg 2008-05-03: Och vad har de för glas på Bishops Arms Linköping när jag beställer in en Sam Adams? Jo, det här. Och... Tja, delar verkar ju funka. Det kom bubblor från botten i en aldrig sinande ström. Kantens form pressades längre in i munnen än vad andra glas gör. Och det funkade väl. Däremot var det mindre än vad jag trodde från att ha sett bilder.

Glasvecka: 8 Cognacskupa (bonus)

Ett glas som ibland kan komma till användning är de den klassiska cognacskupan, ett glas som de flesta nog har hemma.

Litet, rund botten, kraftigt insvängt passar det för de allra starkaste och nyansrika ölen; Barley Wine, Dubbel/trippel bock, allt från USA med ordet "Imperial" i namnet och de starkaste belgarna.

Nackdelar? Det är litet, det finns ingen plats för någon skumkrona och det kan vara lite knepigt att dricka ur.

Men de det som ett bortglömt alternativ när man behöver ett glas för ett lyxigt öl i fåtöljen.

Glasveckan: 7 Tumbler

Tumbler. Enligt ordboken ett dricksglas med flat botten utan handtag eller fot. Jag har inget bra svenskt ord för glastypen, men "grogg-glas" är kanske det närmsta man kommer?


Jag kan väl i beskrivningen lägga till "raka kanter, svagt koniskt. Eventuellt med räfflad dekor på utsidan". Glaset ska inte vara allt för brett, utan ge ett rätt högt och rent intryck.

Om sejdeln var sjuttiotalets trendiga ölglas, pilsnerflöjten åttiotalets, och pintglaset det sena nittiotalet så var det tumblern som gällde på tidigt nittiotal och som sedan kom tillbaka på det tidiga nollnolltalet.

Dess främsta fördelar är att det är billigt och enkelt. Enkelt att titta på, hålla i och dricka ur. Ett allroundglas som varken framhäver ölet eller döljer något. Det fungerar bra till lageröl (inkluderande bock, wienerlager, svart lager och eurolager), alkoholsvaga belgiska, engelska och engelska ale samt normalstarka stout och porter.

Till mycket kraftiga, komplexa och starka öl fungerar det sämre eftersom det inte är så bra på att fånga upp alla nyanser.

Men annars passar det såväl på middagsbordet som på puben.

Jodå, det kommer ytterligare en del i morgon. Men sedan får det räcka!

Ölglasveckan: 6 Sejdel

I takt med att veckan (jaja) går så blir glasen allt mindre essentiella. Och idag blir det kanske två olika glas som har en gemensam nämnare. Eller är det samma? Vi ska prata om sejdeln. JAg börjar med den europeiska varanten, som syns till vänster i bild.

På samma sätt som att varianter på pilsnerflöjten var åttiotalets stora trend-glas och pintglaset nittiotalets så var det på sjuttiotalet ett tjockt glas med handtag som gällde. Gärna med reklamtryck för mellanöl eller ett guldbrunt glas med luftbubblor i materialet.

Faktum är att pintglaset är en relativt ny företeelse även i Storbritannien; titta på bilder från sjuttiotalets publiv (en tid som många anser vare en guldålder): Alla har rejäla polisonger och håller i en pintstor sejdel. Eller mug som den heter på engelska. Seidel på tyska, stein om den är gjord i stengods).

Hantag. Raka sidor. Tjockt glas. Detta gör att dryckens temperatur hålls stabilare än i ett tunnt glas. Annars kan de se ut lite hur som: Raka eller med mönster i glaset (Pripps' sejdel med djupa femkanter är klassisk); höga eller låga, smala eller breda med eller utan reklamtryck med handtag i diverse utföranden.

Så vad är så bra med det här glaset? Temperaturhållandet har jag redan nämnt. Att man håller i ett handtag i stället för i själva glaset ger samma effekt. Annars är det bästa väl med det att det känns roligt att dricka ur en sejdel. Och lätt att stjälpa i sig ölen är det också. Perfekt att skåla med!

Ölmässigt passar det till de flesta robustare och inte allt för starka öltyper. Oktoberfest/Märzen är självskrivna liksom de flesta öl i lagerfamiljen men också de traditionella brittiska aletyperna.

Så. Då tar vi bildens högra sejdel. Den påminner handtagsmässigt om den vänstra men är mindre, helt cylinderformad och slät. De amerikanska mikrobryggerierna är har lite gjort detta till "sitt" glas, och jag brukar använda det framför allt till amerikansk porter, stout, IPA och American Pale Ale. Lite starkare öl med mycket humle.

Rent smakmässigt vet jag inte om det adderar eller drar ifrån så mycket. Men det känns mer "äkta" på något irrationellt sett.

Så, bara en glastyp kvar? Nja. De sju blir nog åtta.

Glasveckan: 5 pilsnerflöjt

Ytterligheterna passerar en efter en... Igår ett lågt brett glas med hög fot. Idag ett högt jättesmalt glas på knapp märkbar fot. Pilsnerflöjten, eller Pisner Flute som den heter på engelska. Det tyska namnet är jag lite osäker på, men det verkar vara Pilsener Flöte. Någon som vet?


Det här var ett mycket populärt glas hos restauranger och inte minst i hemmen i slutet av åttiotalet, gärna då med ett elegant guldtryck och förgylld kant. Dock gjorde dess höga tyngdpunkt det lite opraktiskt och många gick väl sönder under bruk och tvätt.

Men högt ska det vara. Smalt. Koniskt med osvängda kanter. Tillverkat i tunt glas med en klump till botten.

Och det här är ännu ett glas som i stort sett passar till en sorts öl: Tysk pilsener. Visst fungerar den till tjeckisk pilsner och dansk dito också, men det är den rena bittra och mycket friska tyska pilsnern som funkar bäst. Detta beror på att djupen man häller ner ölen i skapar ett stort kraftfullt skum som genom den relativt lilla öppna ytan tvingas fylla glaset. Så får man sakta hålla på skvätt efter skvätt öl tills glaset är fullt.

Den här proceduren har två mål: Dels att mildra den kraftiga kolsyran, men framför allt för att frigöra alla humlens aromrika oljor som får liv i skummet!

Svenska exempel på den här öltypen är Spendrups Old Gold och nu avsomnade Lundgrens Lager från Nils Oscar.

Det finns en variant på det här glaset som verkar vanligare i Tyskland än i Sverige: Då har man ett mindre "glas" satt på en hög fot. De ser mest ut som förstorade champageglas.

Det var nära att det inte blev något idag; jag har åter drabbats av datorkrångel.

Glasveckan: 4 Kalk

Bilden visar min balkong speglat i en kalk. Eller som den också kallas; belgoglas, trappistglas, klosterglas. Chalise eller goblet på engelska (goblet brukar vara i tjockare glas).

Glaset ska ha en hög tjock fot, en klotformad botten och en rak eller svagt svängd kant. Utsmyckningar i form av gravyr, pressade mönster eller detaljer i guld/silver är vanliga.

Den stora öppningen ger god plats för ett ordentligt skum, utan att det blir så högt att det blir svårdrickbart. Den runda botten får jästresterna att sjunka ner och hålla sig på botten.

Som namnen indikerar är det - mer eller mindre - specialgjort för de starka belgiska klosterölen (varav vissa görs under överinseende av munkar från Trappistordern). De kraftiga smaker och dofter som de ölen har gör att man inte behöver någon insvägning.

Glaset ska kännas tungt, stabilt och gediget. Och lyxigt, givetvis.

Öl som passar: Starka ale av belgisk typ (de behöver inte komma från Belgien), såväl mörka som ljusa. Dubel, Trippel, Quadruppel...

Glaset påminner en del om ölprovarglaset, ett glas som man kan använda till de ölen om man inte har ett komplett glasskåp.

Huruvida glasen en gång designats för att framhäva ölets speciella egenskaper eller för att vara lik en nattvardskalk och därmed ge associationer till kloster och munkar är en fråga jag inte kan svara på.

Glasveckan: 3 Veteölsglaset

Det två glasen jag nu tagit upp är ganska generella glas som kan användas till mycket. Idag blir det ett som egentligen bara kan användas till ett fåtal öltyper, som är när släkt med varandra.

Men när man väl ska dricka dem är det desto viktigare att ha rätt glas till hands: Veteölsglaset!

Högt (mitt är 23 cm), fotlöst med en mycket kraftigt svängd profil. Ganska tunt glas, förstärkt kant. Brukar rymma kring halvlitern.

Så, vad är det bra till förutom att vara lätt att slå omkull? Jo, det stora djupet och den lilla botten tvingar fram ett stort hårt skum som ledigt ryms i den närmast kupformade högre delen av glaset. Den övre insvängningen hindrar skummet från att rinna över, och bevarar veteölens typiska dofter och smaker av expotisk frukt och skumbanan att ge sig iväg.

För att få ut mesta möjliga av veteölet och glaset så är rätt upphällningsteknik essentiell: Man vill inte att ölen ska skumma över, samtidigt som så mycket krispig kolsyra som möjligt ska bevaras. Och så ska jästfällningen med i glaset (om den finns). Tack vare modern ADB-teknik kan man se hur det ska/kan göras:

Som en del i den amerikainriktade kampanjen "The difference is inside" visar Münchenbryggeriet Hacker-Pschorr upp hur det ska gå till (det är samma metod som jag använder): Länk.

Ölkolumnisten "Joe Sixpack" visar två metoder, den andra tycker jag är lite... vulgär? Men den ger ju samma resultat så den är väl OK den med. Länk.

Vilka öl passar det här glaset och den här upphällningen till? Inte många. Hefe Weissen, den sydtyska veteölen med jästfällning i flaskan. Kristall Weissen är samma öl men filtrerad, så där behöver man inte skaka ur jästen. Mörk veteöl (Dunkel Weissen)? Ja. Den starkare kusinen till dessa heter Weissenbock och funkar även den. Liksom de amerikanska veteölen (som ofta saknar fruktsmakerna men annars är snarlika).

Vad passar det inte till? Alla andra öl!

Värt att peka på är den Belgiska kryddade motsvarigheten till Hefe Weissen, Witbier, inte ska serveras i ett veteölsglas utan en tumbler (som jag eventuellt återkommer till).

Glasveckan: 2 Pubglas/Pintglas

Oj, nu blev det faktiskt svårt! Det första glaset var ju enkelt valt, liksom att en gång välja ut de sju olika som jag vill gå igenom.

Vad ska jag ta... Jag har lovat att ta dem i någon slags prioritetsordning, så... Uff... Det blir ölprovarglasets motsats pubglaset.


Men först en liten privat-ekonomisk-historisk utvikning.

När jag första gången ville ha ett glas av den här typen hittade jag det bara hos den klassiska (och nu nedlagda) bosättningsbutiken Knut Jonson i Linköping. De hade ett digert utbud av glas av varierande modeller och priser (mest dyra finglas för finfesten). Där hittade jag mina första pintstora glas med midja och jag minns av någon anledning att de kostade 55:- styck. Det här bör ha varit kring 1993.

Några år senare var pubtrenden över oss, ochnär IKEA sålde likadana glas under namnet MALT fick man tre för 10:-. Det är ett sådant som syns på bilden, det vet jag säkert, eftersom de snabbt blev slöjade av maskindisken. Det är den vita beläggningen som syns på fotot.

Det finns viss förvirring om det här glasets namn, i alla fall på svenska. Pubglas eller pintglas? På engelska heter det nonic.

Det ska vara gjort i glas som varken är tunt eller tjockt, ha rak botten och vara svagt koniskt med den mindre diametern i botten. Ofta har det en utbuktande midja i glasets över del för att sedan åter dra ihop sig. Kanten ska vara tjockare och rundad.

Midjan finns där av två skäl: Främst för att glasen staplade inte ska suga fast i varandra, men också för att bli enkla att hålla i.

Och så är det givetvis en utseendesak: För många är det exakt så här ett glas ska se ut när man tar "a pint at the local"! Det är det vanligaste glaset för ale hos de brittiska pubarna, så det är väl en korrekt åsikt.

Varianter finns, som även de går under namnen pintglas eller pubglas i Sverige: De är inte rakt koniska utan har en mer S-formad sida, glas som på engelska kallas "tulip pint", och (i en lite smalare form) Becker (på tyska Becher). Nu har jag ingen bild, men säger jag "Guinness-glas" eller "Spitfire-glas" tror jag att flera av er vet vad det handlar om.

Ytterligare en variant är rakt koniskt utan utsvägningar. Dessa återkommer jag till under veckan.

Okej. Vad ska man dricka ur det, och varför? Den andra frågan är enkast att besvara. Det här är nämligen ölprovarglasets motsats i stämning och smakupplevelse: Det här glaset är optimerat för att vara lätt att hantera, lätt att stapla, lätt att tillverka (=billigt) och lätt att dricka ur.

De raka kanterna lämnar stort utrymme att bygga upp ett kraftigt hårt skum (ingenting som tar emot), och i vinkeln mellan sidor och botten kan man rikta ölet i början av upphällningen för att ytterligare frigöra skum.

Jag har sett det i andra storlekar än engelsk pint (56 cl), allt mellan 25 cl och 100 cl. Det senare kan bli lite svåra att hålla i.

Alkoholsvarare "session beers" passar glaset som hand i hanske. Tänk engelska aletyper som mild, bitter, special bitter, pale ale, porter, stout, och kanske (men det är på gränsen) strong ale. De amerikanska motsvarigheterna går också bra liksom flertalet tyska lager, eurolager, dortmunder, mörk lager, wienerlager, eller asiatiska och amerikanska lätta lageröl. Ja, ni fattar...

Det är nästan enklare att räkna upp vad det är mindre lämpligt till: Starka öl, som det är för stort för, i alla fall de stora modellerna. Säg en gräns på 6% eller runt det? Då plockar man samtidigt bort de starka kolsyrehäftiga belgarna... Öl som kräver ett mycket stort skum under upphällningen (alla pilsner, veteöl, belgiska gyllene ales) undviker också gärna pubglaset. Öl med bottensats gillar inte heller den stora raka botten, men smågrumliga engelska real ale älskar detta glas.

Kort sagt, ett glas att plocka fram när man vill ta en god öl med (eller utan) kompisarna, och man mer är sugen att klunka något gott än att detalj-analysera bryggarens intentioner.

Och så håller det att skåla med!

Glasveckan: 1 Ölprovarglaset

Det här är första delen i min skola om ölglas. Jag börjar med den viktigaste glastypen för mig: Ölprovarglaset. Det är det jag använder på mina populära och uppskattade ölprovningar!

Internationellt går namnet under lite olika namn; tulip, sniffer och Schwenker är de vanligaste. På svenska har jag hört "stor kupa". Dess proportioner kan variera ganska mycket: Det kan vara högt och smalt som ett Duvel-glas, eller djupt insvängt som ett skotskt "tistelglas", men de viktiga detaljerna är att det ska ha en låg fot, en stor halvklotsformad botten och en hög "midja" som svängs ut vid kanten. Glaset får gärna vara tunt. Som alla ölglas för provning ska det helst vara helt rent från guldkanter, slipning eller reklamtryck.

Jaha ja, det ser ju snyggt och lite snobbigt ut, men gör det något för ölet? Frågan är såklart retorisk: Klart det gör!

Ölet får en stor yta mot luften, ett stort skum som inte blir speciellt högt, insvägningen samlar upp dofterna och förstärker dem. Den runda botten gör att man kan snurra kring vätskan en aning utan att den blir avslagen mot kanterna - ännu ett sätt att få igång dofterna. Den lilla foten kan man hålla i om ölen inte ska bli varmare, men man har också valet att hålla handen kring botten (som en cognacskupa) för att värma upp en kylslagen dryck.

Kort sagt: Det här är ett glas som avslöjar öl. Är det bra och välgjort så får man uppleva varenda doft och smak som någonsin går att hitta. Men är det ett slarvigt öl, kommer dåliga råvaror och okänsligt hantverk att avslöjas direkt med osammanhängande dofter och konstiga bismaker.

Glaset passar alltså bäst till öl med en rik och komplex doft- och smakflora: Amerikanska och belgiska välhumlade ales, belgiska och skotska starka ales, spontanjäst öl, tyska starka öl som doppelbock. Blandstilar och experimentöl dricks också gärna i detta glas.

Men det är givetvis inte ett glas som är perfekt till all öl:

• Det är relativt lågt, så stora höga skumkronor bildas inte, vilket framför allt är viktigt för pilsner från Tyskland, Tjeckien eller Danmark
• Glaset är ganska stort (typiskt 30-50 cl), vilket gör det olämpligt för de allra starkaste ölen, de över 10%
• Glasets insvägning upptill och smala kant gör det olämpligt för tyskt veteöl, som behöver jättestort utrymme för skummet och möjlighet att hälla upp längs kanten
  
• Samma argument för skummet, men för vissa belgiska fruktiga/gyllene öl vill man kunna störta ölet mot botten. Då fingerar den här inte heller optimalt
  
• Det är inget glas om man framför allt vill släcka törsten, det kan vara knepigt att hålla i och den smala kanten kan kännas i vägen. Inget för engelsk bitter, mild eller amerikansk pale ale alltså
  
• Den stora glasytan och tunna glaset gör att ölet snabbt kan ändra temperatur. För witbier och lager är detta inte önskvärt. Det är inte heller det speciellt bra om man vill skåla
  

Men misströsta inte... När jag är klar med den här virtuella studiecirkeln kommer vi att ha hittat lösningar på alla de här problemen och många fler!

Var handlar man de här glasen? Jag har två som jag för flera år sedan hittade på Duka, men jag har genom åren köpt upp ett par lådor på Stockholm Beer and Whisky Festival som vart annat eller vart tredje år har dem som provningsglas vilket ingår i entrébiljetten. Här är en länk till tillverkarens sida: Länk!

Över huvud har jag dålig koll på var man köper olglas. En del har jag köpt begagnade från krogar, andra från Myrorna och liknande, somliga i köks/presentbutiker eller på ölmässor. För några år sedan fanns en specialiserad alkoholglas-butik i Söderhallarna, Stockholms Södermalm men den verkar sedan något år tillbaka vara helt nedlagd. Där köpte jag en hel del roliga saker!