Men var är Kalaspåskölen?

Idag kom det ett nyhetsbrev från Nils Oscars.

Jag hade faktiskt inte noterat det tidigare, men nu inser jag det: Det finns ingen Kalaspåsköl i år.

Förklaringen är att bryggeriet missat att lämna in sin offert till Systembolaget i tid. Dock har de exporterat ungefär 10.000 liter till påskölens hemland Danmark.

Så kan det gå.

För oss som bor norrut rekommenderar de i stället den vanliga varianten av Kalasöl, som för övrigt firar 10 år under 2008.

Nils Oscars kommer i stället, enligt en notis hos Svenska Ölfrämjandet, att erbjuda en "Påsk/vår-ale" på fat till ett antal krogar. Bland annat flera Bishops Arms. Det ser jag fram mot!

Soundtrack: Mad Professor "Sistren version" (2001), Grav-Olle Storyville Four & Brita Lindahl "Call of the freaks" (1949), the Tubes "A Matter Of Pride" (1981), the Beatles "Helter Skelter" (1968)

Lite nya nyheter från Strömsholm

Strömholms Brygghus går vidare mot att bli ett bryggeri; senast har de inspekterats av Folkhälsoinstitutet och Särskilda skattekontoret. Det är trevligt att de i sina små nyhetsbrev berättat om de olika stegen mot den färdiga produkten.

I samma nyhetsbrev tipsade de om en artikel i Vestmanlands Läns Tidning om dem. Läsvärd.

Men eftersom jag känner mig allmänt negativ idag så kan jag väl förutspå att jag inte kommer att få många chanser att dricka deras öl i alla fall. Ja, ni vet hur det är.

Strömsholms Brygghus går framåt

Enligt ett par nyhetsbrev från Strömsholms Brygghus berättar att de nu är klara med byggarbetet och ska till och flytta in de rostfria prylarna. Bilder finns på hemsidan.

Mora tillbaka (eller var de aldrig borta?)

Jag har tidigare ventilerat min oro för att det trevliga lilla Mora Bryggeri försvunnit från beställningssortimentet. Nu kommer de tillbaka med Mora Amber Ale och Mora Kölner Bier.

Tyvärr bara beställningsbar i hel back, och bara i Dalarnas län. Men det är bättre än ingenting!

Det rullar på i Strömsholm

Det som ska bli Strömsholms Bryggeri tar form, lika sakta som säkert. Idag fick jag en rapport om att de är klara med fikarummet och kontoret. Jag sympatiserar med deras prioriteringar!

Swedish beers

Jag fick nyss, på Beer Advocate, en fråga från en amerikanare... Svaret blev så långt att jag inte ville bara skriva det för honom, så jag klipper in det hit med:

> on Fri Oct 19, 2007 18:41 UTC, [xxx] wrote:
> Greetings from Virginia, USA.
> Tell me what brands of beer are common in Sweden and do
> you know if they are avaliable in the USA? I like trying
> different beers from all over the world, when I can find
> them here.

Hi, [xxx]!

The 5 largest Swedish breweries as of 2006 are:

1. Carlsberg Sverige. The whole range, from budget lagers to keg matured porter. Domestic brands like Pripps, Falcon, Eriksberg, Imports like Carlsberg, Tuborg, Tetleys and Staropramen. Owned by Carlsberg.

2. Spendrups. Also a large range of styles. Domestic brands like Spendrups, Mariestad, Wisby and Norrlands Guld. Import brands includes Starbrno, Heineken, Murphy's and Sol. Owned by the Spendrups family.

3. Åbro. Lagers, some of them premium, some of them budget. Their brands includes Åbro, Smålands, Kung and Bryggmästarens. Importers of brands like Lapin Kulta, Miller, Beamish, Foster and Duvel.

4. Kopparbergs. The low-budget lager brewery of Sweden. Own brands: Kopparbergs, Sofiero, Zeunerts, Elk Brew. Imports very few beers, among them Kaiserdom.

5. Krönleins. Lagers... The only Swedish brewery who brews adjunct lagers. Domestic brands: Stockholm Festival, Threee Hearts, Crocodile and Skåne. They import Kaltenberg. Tiger and Litovel.

All big domestic brands of those breweries are made in several strenghts ranging from 2.25% to 7.2% ABV due to tax and sales regulations.

As for finding Swedish beers in the US, I have very little knowledge of "our" exports. I think the easiest one is Carnegie Stark Porter, a Baltic Porter of Carlsberg Sverige. And I think that some of the Swedish micros are doing some export of their luxury beers like Nils Oscar Barley Wine, Slottskällans Imperial Stout and Nils Oscar Imperial Stout.

Good luck!

Nytt från Nils Oscars

Ungefär samtidigt med nyhetsbrevet från Carlsberg kom ett annat från Nils Oscars. Att Nils Oscars Trippel och Nils Oscars Rökporter kommer på Systembolaget i november visste vi redan, liksom att Lundgrens Lager slutar säljas på Systembolaget.

Till detta kommer att Systembolagets skärpta volymkrav gör att deras lyxöl Nils Oscar Imperial Stout och Nils Oscar Barley Wine går från ordinarie sortimentet till beställningssortimentet. Den senare torde vara en av Sveriges mest omtalade öl internationellt sett, efter Carnegie Stark Porter från Carlsberg Sverige och Stormaktsporter från Närke Kulturbryggeri (som under senaste året uppnått kultstatus).

Så varför gör inte bryggeriet samma sak med Lundgrens Lager? Personligen tror jag att det inte var helt ovälkommet att den gick ur det ordinarie sortimentet; Nils Oscars Bryggeri & Bränneri har sedan de bildades (av Tärnö Bryggeri och Kungsholmens kvartersbryggeri) haft en genomgående mycket konsekvent grafisk profil för sina produkter.

Och Lundgrens Lager passade inte alls in där: Den hette inte "Nils Oscar", den hade en etikett och en tagline ("Leverantör till den förskräcklige snömannen!") som såg helt annorlunda ut, och den tappades i returflaska i stället för det strama profilglas de andra har.

Men samtidigt hade pilsnern bland öldrickare ett mycket gott rykte som en ren och robust tysk pils. Så det gick inte heller bara att lägga ner den. Men nu har man fått en anledning, trots att den på ölmässan i Stockholm fick en guldmedalj i klassen "Ljus lager, välhumlad typ, max 5,9 vol.%, fat".

Det är vad jag tror i alla fall. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om det i vår kommer en "Nils Oscar Tysk Pilsener".

Anti news oktober 2007

I dokumentationen för program från den för länge sedan uppköpta datorfirman Digital brukade det finnas en sektion "Anti news" där man berättade om funktionalitet, buggar eller finesser som tagits bort.

Och hos Svenska Ölfrämjandet hittade jag nu en lista jag saknat från Systembolaget: Utgående produkter.

Och det kan man ju passa på att reflektera lite över (jag orkar inte gå iväg och äta lunch):

Båda ölen från Mora Bryggeri tas bort ur det regionala sortimentet (de var heller inte närvarande på årets ölmässa). Ska de sluta med tillverkningen tro (obs spekulation)?

Roslager, Slottskällans mest karaktärssvaga öl, försvinner till beställningssortimentet.

Holstein Premium åker ut efter 1½ år i fasta sortimentet. Saknad av få, gissar jag (den fick betyget 2,1 av mig då).

Och så vidare.

Nøgne Ø en masse på Systembolaget

Av ren rutin kollade jag om det fanns några nyheter i beställningssortimentet för oktober. Med lite tur kanske den här länken fungerar: Länk.

Och det gjorde det. Inte mindre än åtta sorter från det utmärkta norska kompromisslösa bryggeriet Nøgne Ø: Imperial Brown Ale, India Pale Ale, Imperial Stout, #100, Bitter, Pale Ale, Porter, Saison och Wit. Eftersom jag inte orkar länka till varje öl får ni BA-bryggerilistan i stället.

Och det är anledning att jubla och springa till sitt närmsta Systembolag. Om det inte varit för att man måste köpa ölen lådvis. 12 flaskor à 50 cl, som inte bara är mycket öl (det här är inga grejer man sveper på en gång) utan även en kostnad på mellan 474:- och 717:-. Allt som allt en rejäl tröskel för dessa finfina öl.

Men det fanns också annat där värt att i alla fall symboliskt uppmärksamma: De två första ölsorterna från det nystartade Sandbacka Bryggeri; en Red Ale och en Brown Ale. Tyvärr bara på 30 l fat (än så länge?).

Rapport från Stockholm Beer & Whiskey Festival

Efter ungefär varje besök på ölmässan i Stockholm har jag tänkt "Tja, man behöver kanske inte åka nästa år". Och likt förbaskat sitter man där i bussen på väg ut till Nacka 12 månader senare

Men nu är jag nog negativ i överkant. Det är trots allt ett arrangemang med 25.000 besökare och enda chansen att träffa bryggerifolk från landet. Och att prova öl som man aldrig får chansen till annars.

Men för mig personligen var det en halvt misslyckad dag. Ölbröderna ger givetvis goda råd om hur man ska bete sig på en ölmässa/festival, och jag gjorde i stort sett alla fel man kan göra: Jag hade varit förkyld en vecka innan och inte druckit en droppe alkohol. Jag åt inget under mässbesöket, drack inget vatten och höll inte koll på hur mycket jag drack. Inga incidenter på grund av detta, men när man senare på Oliver Twist låter en liten Hell stå i stort sett orörd till den goda Janssons Frestelse så... Är i alla fall jag inte i toppform.

Men här kommer i alla fall lite blandade funderingar från årets mässa:

Hantverksbryggeriet erbjöd årets roligaste nyhet: Deras Alkemisten är inget mindre än en årslagrad svensk blåbärslambic. Den hade tjänat på lite mer blåbär, men initiativet applåderas. Dessutom hade de för första gången öl på flaska.

Carlsberg Sverige hade slagit på stort. Den innersta mässlokalen, som tidigare varit restaurangdelen, var i år "House of Beer" med barer, utställning, Wii-spel, soffgrupp, svängig bakgrundsmusik, frågetävling, bokförsäljning, smørrebrød och egna provningsprotokoll. Bland ölen fanns dock inga direkta nyheter.

Nils Oscars hade inga egentliga nyheter, men den aningen modifierade Kalasjulölen uppskattades i alla fall av sambon.

Samma gällde Jämtlands Bryggeri. Inga nyheter eller testbryggder, men väl en medarbetare som verkade ärligt ledsen över att deras fanclub "Akademin" behandlats styvmoderligt senaste året.

Såväl Slottskällan (där jag njöt en Uppsala) som Dugges och Nynäshamns var närvarande utan några nyheter i sikte. Vad jag förstod var det av samma anledning: Man säljer så mycket av de existerande ölen att man inte har tid eller plats att experimentera. Vilket väl är bra, på något sätt. Okej då, Dugges erbjöd fatlagrad Idjit!.

Vissa utställare vet man inte riktigt vad de gjorde där alls. Designat presentglas, belgisk choklad eller skorpor?

Vissa ölmärken verkade inte heller speciellt populära hos besökarna, trots egna montrar: Anderssons. New Sweden. Tja?

Mer trängsel var det kring de två barer som Oliwer Twist/House of Ale byggt upp. Närmast oöverskådliga mängder amerikansk och kanadensisk kvalitetsöl. Och jag fick äntligen prova Arrogant Bastard från Stone. Som väl var... Okej. Deras Ruination IPA var däremot en höjdare.
Kul att se ett helt nytt bryggeri plötsligt dyka upp dessutom. Välkommen, Oceanbryggeriet från Göteborg! Tyvärr provade jag ingen av deras öl.

Sen minns jag inget mer. Fast det här blev rätt långt i alla fall. Nästa inlägg kommer att bli kortare, jag lovar!

Småplock

Tyskt guld

Jag drack just en flaska Flensburger Gold. "Gold" är ungefär den tyska motsvarigheten till amerikanarnas "Light Lager"; en lite mildare, lite svagare öl gjord för att drickas utan eftertanke. Och så var den här, samtidigt som dem smakade mer än jag trott. Tyvärr var tonerna av gräs lite malplacerade, så betyget stannade vid 3,5.

Strömsholms på gång

Fick idag ett litet nyhetsbrev där de inblandade i det uppstartande Strömsholms Brygghus berättade att de nu skrivit kontrakt på den lokal som ska bli bryggeriet. Av pappersarbetet återstår bara vissa kompletteringar. Det ska bil spännande att se deras utveckling!

Monks på gång

Ett annat nyhetsbrev (som knappast kan kallas litet) kom från Monks Café i Stockholm. De har under sommaren byggt ut och har numera en dedicerad matsal kallad "Pappa Panos". I övrigt kör de på i samma höga tempo som de startade med förra hösten. Kampanjen "All världens öl" kör vidare liksom "Tyska ölveckor" och "Amerikanskt gästspel".

Under sitt öppningsår fick Monks Café en del kritik för att låta mänden ölsorter ibland gå före kvaliteten och för att ha okunnig/oengagerad personal. Förhoppningsvis är nu de problemen lösta sedan länge.

Brist i Belgien

Visste du att... Det i våras var glasbrist i Belgien? Oväntat stor efterfrågan av belgisk öl i USA i kombination med att ett par små glasbruk stängde gjorde att några bryggerier fick göra produktionsuppehåll eftersom de inte hade något att hälla ölen i? Allt enligt senaste numret av tidningen Beer Advocate!

SMÖF 2007

SMÖF - Söderbärke MikroÖl Festival, hålls i år 26-27 oktober. Arrangörer är Malte - Söderbärke Ölvänner. Platsen är Folket Hus i Söderbärke. (rättad text)

Frisör och havregryn

I eftermiddags var jag hos min favoritfrisör Dennis Barbershop - ett stamställe för den moderne stofilen. Bland vänte-lektyren hade han en liten bok betitlad Centralbryggeriet i Linköping : en epok i stadens kulturhistoria av Gunnar Kleist, utgiven 2005 (ISBN 91-631-6861-8 för den nyfikne).

Den tog upp historien kring Linköpings största bryggeri i stort och i smått: Vilka lastbilar som köpts in när, vilka som hade varit chefer och trotjänare, hur familjeutflykterna gick till, statistik och så vidare. Allt illustrerat med ett rikt bildmaterial. Det var bara en sak som man bara nämnde i förbigående vid ett fåtal tillfällen: Ölen. Och då bara som statistik eller varumärken. Lite tråkigt, jag hade gärna fått veta om man medvetet försökte utveckla smaker, hur de smakade och hur de olika varumärkena skilde sig från varandra.

Bokens slut påminner om så många andra. Efter andra världskriget köper de större upp de mindre (som läggs ner) i en allt snabbare takt. Till slut hade man en dominerande ställning i södra och centrala Östergötland och norra Småland. Så köptes de upp av Stockholms Bryggerier som köptes upp av Pripps. Bryggeriet i Linköping blev nedlagt 1971 och revs för att ge plats åt en parkeringsplats.

På bryggeriets tomt ligger numera hotellet Scandic Linköping City. När det invigdes för sådär 5 år sedan hette det "Hilton Linköping", och vid baren kunde man köpa det unika ölet Stångåöl som skulle efterlikna det som en gång bryggdes på platsen. Det var, bakom etiketten, en något modifierad Slottskällans Blond - ett gott öl.



Och i kväll blev det en sval mörk dryck: Det känns höstligt och därför gick jag direkt på Raasted Oatmeal Stout. Enligt etiketten är det årets vinnare från en hemmabryggartävlning. Ölen innehöll generösa mängder av såväl svart malt som havregryn, vetemalt och East Golings-humle. Gott, balanserat och oväntat friskt. Betyg? 4,15.

Första semesterdagen: En stor wit!

Första dagen på semestern!

Detta skulle givetvis firas med en öl, och det blev en av de där stora flaskorna som jag har överdrivet stor respekt för: Jag dricker dem ogärna själv så de har en förmåga att stå i skafferiet tills jag tröttnar och bjuder hem mina vänner för att dricka upp dem. Stackars mina bekanta...

I vilket fall blev det 75 cl av en lagom stark brygd: Blanche De Wissant från franska Brasserie Artisanale Christophe Noyon: En witbier på 4,5% som gjorde ett utmärkt jobb med att försiktigt imitera Hoegaarden.

En utvikning om witbier

Hoeagaarden är ett historiskt sett lite speciellt öl: Orten Hoegaarden i centrala Belgien var ända sedan medeltiden känd för sin kryddade veteöl Wit. Det sista bryggeriet slog igen 1955, ännu ett offer för likriktningen och centraliseringen av bryggarnäringen. Gubbarna i trakten satt och gnällde över den goda öl de hade haft förr.

Det enda som skilde Hoegaarden från tusentals andra ställen var en ung man som jobbade på det lokala mejeriet: Pierre Celis. Han tröttnade på gubbarnas tjat samtidigt som han blev alltmer nyfiken om man skulle kunna få fram den sortens öl igen. På ett höloft började han att experimentera fram den avsomnade stilen. 1966 började han sälja sin nygamla öl. Det blev ett veteöl kryddad med koriander, pommeransskal och ytterligare någon (hemlig!) örtkrydda.

Det gick bättre än väntat: I början av åttiotalet köpte Celis en läskfabrik i grannskapet som han byggde om till ett bryggeri och affärerna fortsatte att gå bra. Tills en dag 1985 då bryggeriet drabbades av en brand. Flera bryggerier erbjöd sig att hjälpa till med återuppbyggnaden. Ett partnerskap skapades med den grupp som kom att bli InBev, kanske världens största bryggerigrupp.

Bryggeriet byggdes åter upp och utökades Men det skar sig nästan direkt mellan Pierre Celis och InBev; Bryggerijätten gillade inte att bryggaren hela tiden ändrade receptet för de öl som bryggdes och Celis var rädd att InBev skulle göra ölet mer anpassat och slätstruket. Det hela slutade med att han sålde hela bryggeriet och flyttade till Autsin Texas där han startade på nytt. Enligt han själv ska den nya ölen som numera bryggs i Belgien Celis White vara mer lik den ursprungliga wit som han skapade än den som heter Hoegaarden. Jag tycker dock att Celis White (som finns på flera svenska krogar numera) är mer slätstruken och mindre kryddig.

Detta om Hoegaarden. Ölen har på gott och ont blivit riktmärket för hur en witbier ska se ut, lukta och smaka. Problemet är bara det att få vet om den är representativ för den en gång avslutade ölstilen, och om den därmed ett lyckat riktmärke.

Men jag tycker att den är god. Godast i familjen, de andra är i min mun för starka och saknar originalets friskhet.

Utvikningen slut

Men nu var det ju fransk öl jag drack. Och den var rätt så lik Hoegaarden. Lite mindre grumlig, lite mindre sur och kanske lite annorlunda kryddning. Inte dum alls. Och 75 cl gick ner på ett litet kick.

En liten lustighet som jag noterade var att den, som så många andra öl i "fin flaska" hade grimma och kork, men den här hade plastkork. Min klara åsikt är att kork aldrig är rätt för en öl (eller stilla vin): Kronkapsyl är tätare och ger mindre problem på alla sätt. Fast den är ju inte lika "sexig" att öppna...

Det finns numera flera som brygger witbier, till och med i Sverige! De jag spontant kommer på är Biskop Stefans Kalk från Sigtuna Brygghus och Yttre Gaarden (häpp!) och från Nynäshamns Ångbryggeri.

Frågan är om de hade gjort det utan Pierre Celis? Kanske, men stilen hade nog inte blivit så spridd utan mer en obskyritet för nördarna likt Faro eller Gruit.

Soundtrack: Bootsy Collins "Stretchin' Out (In A Rubber Band)" (1976), Bootsy Collins "Mug Push" (1980), Bootsy Collins "Do The Freak" (1997), Bootsy Collins "Landshark (just when you thought it was safe)" (1982)

Ja, jag kör bara Bootsy i kväll... Yabba, dabba, dooza, baba!

Barers öppnande och Millingstorp

Efter benägen hjälp från folket på Svenska Ölfrämjandets forum har följande fakta framkommit:

• Oliver Twist öppnades våren 1993
• Akkurat öppnades december 1995

Annars är jag åter lite småirriterad på Millingstorps Gårdsbryggeri som inte alls brygger öl. De odlar korn, som mältas i Tyskland och sedan bryggs av Privatbreauerei Wittinger. Vilket de gör med den äran, det starka Runölet är en riktigt god och törstsläckande lager. Men bryggeri? Nej...

Välkommen, Sandbacka Bryggeri!

Jag blir alltid lika glad när jag hör talas om ett nystarat svenskt bryggeri.

Det här heter Sandbacka Bryggeri och ligger i Sandviken. De har i dagarna levererat sin första batch öl. Trevligt!

Den intresserade kan läsa mer i Arbetarbladet. Nyheten snappade jag upp hos Svenska Ölfrämjandet.

Om bryggerier/barer och deras kundrelationer

När jag började inventera branschen i samband med att jag blev ansvarig för Sverige-delen av Beer Advocate så skickade jag lite frågor ("Är den bifogade öllistan komplett?" "När startade ni tillverkningen?" "Licensbrygger ni någonting?" "Hur många öl serverar ni på flaska och tapp?") till flera olika bryggerier, barer och distributörer. Egentligen inga konstigheter.

De flesta svarade inte alls.

Jag har fortfarande inte fått ett enda svar från någon av cirka 20 barerna/restaurangerna jag skickade till! Troligen hade de som policy att kasta allt som inte var bordsreservationer.

En del av de stora bryggerierna skickade tillbaka något urklipp från websiten med företagshistorik eller ett artigt standardsvar om att uppgifterna fanns på hemsidan.

De bästa svaren fick jag från de allra minsta bryggerierna Flera av dem kom med mer information än vad jag hade bett om i en ton som gav klara eldsjäls-vibbar; det var killen som kokade vörten och slängde i humlegåvorna som skrev. Ja, som ni anar av texten innan var Slottskällans en av dessa.

Fast en av de riktigt små var i stället lite arg på mig för att jag hade skrivit ut deras adress på Beer Advocate: "Vi vill inte ha hit tjuvar här i bryggeriet!".

Dessutom: Svenska bryggerier är generellt usla på att uppdatera sina websidor. Det är inte ovanligt att det går halvår mellan nyheterna, och när de ibland kommer så är de inaktuella. Visserligen förstår jag att de här företagen vill brygga och sälja öl mer än allt annat, men jag undrar om de inte underskattar intresset ute i landet? Jag försöker komma på något lysande undantag. Visst, Spendrups och Carlsberg Sverige är bra, fattas bara annat med de marknadsavdelningarna. Åbro är rätt dåliga för sin storlek. Men det verkligt goda exemplet är göteborgarna Dugges: Precis så ska en webbsida vara (även om de inte mämner min favorit, den amerikanska humlesläggan High Five).

Soundtrack: Malclom McLarren "Obatala" (1981), Big Money "Ruby Slippers" (1992)