Rogue XS Imperial India Pale Ale

Ett ölmonster. Hur mycket amerikansk humle som helst och 9,2% alkohol. Kommer jag att klara 750 ml?

Dyr sak, delvis på grund av den sobra keramikflaskan med patentkork: 120:-. Fast det känns ändå inte så jättedyrt för en av de riktigt stora ölen i världen... XS Imperial India Pale Ale från Rogue Ales köpte jag redan i februari, men den blir inte direkt aggressivare med tiden så det är bäst att dricka den nu.

För kalenderbitarna kommer här lite blandade siffror och bokstäver: 20º Plato. 74 IBU. 75 AA. 13º Lovibond.

Färgen är orange-gul-bärnsten, vätskan är något grumlig. Det fingertjocka skummet är beige och kompakt. En hel del skumrester på glaset.

Doften är fylld med humle... oh så mycket humle! Citrustoner; pomerans, apelsin, grapefrukt. Bittra toner, såklart, men också en fin söt doft av honung och farinsocker. En mycket mild jordig lukt och en touch av tobaksrök. En krävande doft: Häftiga grejer! "Det luktar som en helkväll på Oliver Twist" påpekade sambon.

Den första smaken är lite söt. Sedan blir det mycket sött. Därefter rusar humlen in mot smaklökarna. Inte alls så aggressivt bitter som vissa DIPA/IIPA-öl är, den här är mer fokuserad på humlesmaken (jag gillar båda). Söta toner av honung och farinsocker. Så dyker då äntligen citrustonerna upp: apelsinskal, grapefrukt, pomerans och en aning citronskal.

Eftersmaken är bitter med lite syrliga smaker av citron, grapefrukt och citronskal. Lite söta smaker ackompanjerar, liksom lite jordig jäst och en mild metallisk ton. Avsluteningen har en ren humlesmak med lite örtkryddor.

Jag kan påpeka att smaken "bara" får 4,5 och inte 5,0 i betyg: Jag hade önskat en lite tuffare ren bitterhet.

Kolsyran är mild, bubblorna små och vätskan mjuk och len.

En tjusig ale på alla de sätt. Och, inte minst, den första Double India Pale Ale som Systembolaget någonsin haft i sitt sortiment. Betyg: Förkrossande 4,7, vilket är det tionde högsta betyg jag någonsin gett en öl!

Flying Dog Old Scratch Amber Lager

Så, sista oprövade ölsorten på båten (tror jag): Något oväntat en amerikansk craft beer. Från Coloradobaserade Flying Dog Brewery: Old Scratch Amber Lager.

Barpersonalen hällde upp den åt mig. Vilket väl var trevligt, men ändamålet verkar ha varit att minimera skummet på den upphällda ölen...

Färgen är djupt bärnsten; den lilla skumkronan är vit och lämnar lite flor på glaset.

Doften är vågad med toner av rostad malt, milda syrliga fatlagrade toner och en lätt sötma.

Smaken är maltig med lite fatlagrade toner av torkad frukt. Massor av aromhumle som ger smaker som vax, grönsaker och stearin. Eftersmaken är mildare med aromhumle (grönsaker, kemikalier, gammalt trä), frukter och deg.

Kolsyran är frisk och medelstark, vätskan relativt lätt.

Troligen en öl som passar mer en sval stilla afton än en blåsig eftermiddag på en finlandsfärja. Fast jag kan väl erkänna att jag inte blev riktigt klok på den. Betyg: 3,35.

Så, nu ska jag ta det lugnt med alkohol en stund framåt.

Brooklyn Black Chocolate Stout

Det är lite svalare, och därmed lite bättre läge för kraftiga grejer. Och jag har haft en flaska Black Chocolate Stout från Brooklyn Brewery i kylen ett bra tag som jag nu tänkte skärskåda. Det är alltså fråga om en Russian Imperial Stout på ruggiga 10,6%.

Förra årgången (06-07?) tyckte jag om och gav 4,2 i betyg. Det var väl den här som skulle kommit i vintras men blev tillbakadragen på grund av avsaknad information om alkoholhalt? Ryktet säger dock att årets ska vara något ojämn.

Men först ska flaskan få tina från kylskåpstemeratur...

... Såååja.

Vätskan uppför sig mycket elegant under upphällningen: Tyst, lite trög och mjuk. Lite som att hälla motorolja, faktiskt. Färgen är svart, vätskan är klar och det fingertjocka skummet är ljust brunt, kompakt och fingertjockt med en lite ljusare yta.

Doften är stark, rostad, lite syrlig med en hel del alkohol (10,6% är inte helt enkelt att dölja), mörk choklad, irish coffee, mandel och nötter, pumpernickel, mörk hålkaka och en aning madeira och julkryddor. Allt det djup och den elegans man kan begära.

Smaken är inte så kraftig som jag förväntat mig, men den har gott om karaktär: Torr rostad malt, en elegant syrlig humlearom och en värmande alkohol som inte alls stör. Torkad frukt (aprikoser, fikon, äppelringar), en mycket lätt sötma, lite fat/trä och aningar av kakdeg. Eftersmaken har en mild fruktig syrlighet, en sakta ökande beska och toner av såväl kaffe som mörk choklad och småkakor. Avslutningen har en behärskad torr bitterhet som räcker länge.

Kolsyran är frisk, men inte så kraftig så den står i vägen. Små bubblor. Vätskan är inte så tjock som jag hade befarat, men väl mjuk och elegant.

Om jag tittar på förra årets recension, så verkar den här något mildare i smak och kolsyra och inte ha de toner av rödvin som fanns då. Skillnader i ölen eller i mina sinnen? I varje fall blir jag faktiskt lite förvånad när jag räknar samman dagens betyg och hamnar på... 4,3.

Michigan Mackinac Summer Ale

Ännu en amerikask öl. Den här verkar inte säljas ens i USA: Mackinac Summer Ale från Michigan Brewing Company är en amerikansk pale ale på 5%.

Eller? Det här verkar vara en öl som, likt Slottskällans Vis Sommaröl, fått en ny etikett bara för att Systembolaget explicit efterfrågat "sommaröl till vårt junisläpp".

Mina efterforskningar ger att det inne i flaskan är Macinack Pale Ale där man bytt ut ett par ord i namnet.

Färgen är koppar-bärnsten, skummet två fingrar, beige och luftigt. En hel del skum blir kvar på glaset.

Doften är frisk och rätt mild. Humltetoner av gräs, citroner och rågbröd.

Smaken är fruktig och balanserad. Lite bittra blommiga toner av nötter. I bakgrunden en diskret maltighet med rågbröd, knäckebröd och en mild sötma. Eftersmaken är mild med lite bröd och en närmast lager-lik enkel bitterhet.

Kolsyran är mild, stora bubblor. Mjuk vätska.

En öl att klunka, typ. Den påminner mer om en brittisk bitter än om en amerikansk pale ale, men om Systembolaget ville ha något ganska enkelt och svalkande så har de ju på sått och vis träffat rätt.

Själv funderar jag på en svensk översättning av "underwhelming". Betyg 3,2.

Great Divide Titan IPA

Kvällen avslutades på Oliver Twist med en rejäl amerikansk IPA från Coloradobryggeriet Great Divide: Titan IPA.

Vätskan är lätt grumlig, färgen guld-orange. Det låga skummet är benvitt.

Den kraftiga doften innehåller syrliga fruktkarameller, bitter humle och citrusfrukter. Den är på samma gång tuff och lyxig.

Smaken är först hårt bitter som beblandar sig med sirap, aprikoser, balsamvinäger och aromatisk humle. Bröd och syrliga toner. Humlen är på något märkligt vis inte så jättedominant, och alkoholen märks inte alls. Eftersmaken innehåller toner av grädde och vaniljstång.

Kolsyran är medel, stora bubblor. Vätskan är krämig, nästan lite oljig i munnen. En förbluffande balanserad, kraftig och ändå lättdrucken amerikansk IPA. Det blir inte så mycket bättre än så här.

Betyg: 4,4.

Shipyard Royal IPA

Shipyard Brewing, Maine har en serie säsongsöl i en serie som kallas Brewer's Choice. Våren(?) 2008 är den en engelsk India Pale Ale med namnet Royal IPA och styrkan 6,5%.

Färgen är djup koppar; skummet beige, två fingrar högt, mycket luftigt och fast. Massor av skumrester på glaset.

En närmast aggressiv bitter humledoft stiger ur glaset: Bittra metalliska toner blandas med smör, småkakor, torkad frukt, lite alkohol och en touch av rökighet.

Smaken är bitter och humlefrisk, men det är gjort i en engelskt balanserad stil snarare än en slå-i-huvudet-med-träpåk-amerikansk tolkning. Massor av bröd (ljust rågbröd? Finncrisp?) från den torra lätt rostade malten. Beskan är på samma gång robust och elegant; fruktiga toner av mogna äpplen, apelsinskal och stjärnfrukt. Alkoholen är knappt märkbar. Eftersmaken är bitter, torr och innehåller lite smaker av smör och frukt.

Kolsyran är mild; vätskan relativt lätt.

En välgjord tolkning av en engelsk IPA men kanske aningen bittrare än originalen. Inte dumt alls. Betyget blir 4,0.

Sierra Nevada Early Spring Beer

Räknar jag rätt är det här den femte Sierra Nevada-ölen jag recenserar här, vilket säger en del om hur stor amerikansk öl är här i Sverige numera. Och ölen därifrån brukar ju vara bra. Förväntningarna är rätt så höga... I det här fallet står ESB för Early Spring Beer.

Färgen är mässing, vätskan klar. Det två fingrar tjocka skummet är luftigt och beige. En hel del skumrester på glaset.

Doften är laddad med aromhumle och citrus. Stekt kött, torr bitterhumle och lite smör. Mildare än väntat.

Det är humlen som dominerar smaken, men det är inga excesser - den balanseras av en rejält söt malt. Lite buljong och smör, torkad exotisk frukt, bananskal och lite blommiga toner. Eftersmaken är bitter med söta torkade frukter och en aning grädde.

Kolsyran är medium-mild, munkänslan är torr närmast sträv. Vätskan är mjuk och aningen tjock.

En ytterst balanserad och klassisk ESB med en amerikansk twist av citrus-humle. Betyg: 3,7.

Brooklyn Local 1

En belgisk stark ljus ale från New York? Japp, Local 1 från Brooklyn Brewery. När jag först hörde dess namn hoppades jag att det skulle vara en robust amerikansk gammaldags lager eller ale, men när jag hörde att den skulle vara i Belgisk stil så blev jag faktiskt aingen besviken. Har väl haft ett par flaskor i skafferiet i mer än ett halvår, men i kväll var det så dags.

Färgen är orange-gul, vätskan är lätt grumlig. Det jättestora skummet är gulaktig, luftigt och lämnar en hel del rester på glaset.

Doften är fruktigt söt. Jäst, exotisk frukter, torr humle, grädde och alkohol.

Smaken är fruktig med lite jäst, exotiska frukter, alkoholvärme och färska örtkryddor. Söta frukter, främst ananas. Eftersmaken är medellång med inslag av jäst, frukt och örter.

Kolsyran är stark och frisk; små bubblor. Vätskan är mjuk.

Jag vet inte riktigt... Jag tror att jag skulle ha svårt att skilja den här från den gröna (=ofiltrerade) Duvel. Betyg: 3,85.

Flying Dog Gonzo Imperial Porter

Eftermiddagens andra öl på Bishops Arms blev den som jag vid förra besöket valde bort från amerikanska Flying Dog: Gonzo Imperial Porter. Med an alkoholhalt på 9,2%, IBU på 85 och devisen "Good people drink good beer" väntade jag mig något riktigt tufft, ett öl som skulle bjuda motstånd.

Vätskan är klar, färgen kolsvart. Det stora djupt bruna skummet bildar en stenhård krona med en fin krater. Det blir inte mycket snyggare än såhär!

Doften: Humle! Grapefrukt! Lite syrlig rostad malt. En hel del metall. Viss bitterhet. Lukten är ganska tung och oväntat enkel.

Smaken domineras av rostad malt. En hel del bitterhet i starten. Torkade frukter och lite syrliga toner samt en mild sötma. Buljong och kött. En lite märklig metallisk bitterhet, inlagda frukter (aprikos, gröna druvor, plommon). Grillat kött. Eftersmaken har viss bitterhet och salt rostad malt samt citrustoner.

Kolsyran är mild, vätskan tjock och krämig.

Lite väl tung, utan att för den delen ge någon imponerande komplexitet för den här sortens öl. Inte alls så frisk som jag hoppats på. Och 85 IBU? Det är alltså riktigt riktigt bittert. Det var inte den här. Betyget blir ändå rätt högt; det här är på inget sätt en dålig öl men jag hade hoppats på mycket mer. 4,05.

Saranac Black Forest

Schwartzbier från staten New York. 5,3%. En av de fasta nyheterna i aprilsläppet: Saranac Black Forest från Matt Brewing Company.

Färgen är djupt, djupt brun nära svart. Det höga skummet är brunt och luftigt. Väldigt lite skumrester.

Doften är maltig, rostad och lite söt med lite fina balanserande bittra toner.

Saken är torr och rostad med friska smaker av honung, stekt kött, smör och en frisk bitterhet. Eftersmaken är även den rostad med malt, mineraler och lite buljong i avslutningen.

Kolsyran är mycket frisk med massor av små bubblor. Vätskan är medel-mjuk.

Mycket smaker, men de är balanserade och lite återhållna vilket gör den lättdrucken. Bra öl. Betyg: B+ 3,85.

Flying Dog Doggie Style Classic Pale Ale

När jag noga inspekterade ölkylarna på Bishops Arms hittade jag ett par flaskor som jag inte alls kände igen, men anade av designen att det kunde vara från amerikanska Flying Dog Brewery. Det var rätt, och två sorter erbjöds: Gonzo Imperial Porter och Doggie Style Classic Pale Ale. Jag valde den senare, som är en American Pale Ale på 5,3%.

Färgen är röd-bärnsten, vätskan klar, skummet är gulatkigt och stort. Vissa skumrester på glaset.

Doften är mjukt maltig och lite lagrad. Lite grapefrukt, bagerijäst och citronsyra.

Smaken är torr och bitter. Frukttoner, citronskal, grapefrukt. Mjuk lite söt malt med lite lagrade träiga toner. Eftersmaken innehåller smör, bitter humle, kola, nötter och vetebröd.

Kolsyran är mild; vätskan lätt krämig.

En pale ale som fick mig mer att tänka på England än Colorado. Inte för att det är någonting dåligt, men det var inte riktigt vad jag väntat mig. Betyg: B 3,75.

Southern Tier Oat

Kvällen på Oliver Twist började lida mot sitt slut. Vad skulle vara en värdig avslutning för mig och Baggen som var kvar? Ölmenyerna granskades åter.

Vi ropade fram den entusiastiske servitören. "Har ni något spännande på stor flaska, något intressant som kanske inte finns på meyerna och som skulle passa oss?". Efter någon minut kom han tillbaka med tre flaskor: En som kan ha varit Brooklyn Local 1, en Unibroue Quelque Chose och så en flaska Oat från Southern Tier.

Vi valde alltså den tredje (mycket eftersom mitt sällskap för kvällen är förtjust i raktebränslestout), en Imperial Oatmeal Stout på respektingivande 11% (den första batchen var faktiskt på 12,5%) som är #2 i bryggeriets serie Black Water med starka stout-varianter.

Ölen är svart, men kring kanten anar man en mörkt gyllene ton. Vätskan är klar. Det uppstär nästan ingen skumkrona alls.

Doften är ungefär den man kan vänta sig av en kraftig havre-stout: Russin, lite alkohol, rostade nötter, choklad och kaffe.

Smaken domineras först av kaffetoner. Sedan kommer det rostade nötter, kokt kött, buljongtärning, havrekakor/havregröt/havregryn. Det finns en trevlig lätt (korn-) maltighet i bakgrunden. Efter en liten stund dyker söta toner av svarta vinbär och rostbiff upp. Eftersmaken är söt med toner av milt kaffe och mörk choklad.

Kolsyran är mild, vätskan medeltjock.

Ännu en "stor öl" som erbjuder allt men kan begära av en sådan här öl. Trevliga toner av havre. Betyg A- 4,15.

Port Brewing Hop 15

Som att sitta vid skogsbrynet och bli mullad i ansiktet med en massa gröna tallkottar!

Orden kommer från min vän Thorild när vi delade på en flaska Hop 15 från Port Brewing, Kalifornien, USA. (Thorild är upplänning, varför han uttalar "mulad" lite konstigt)

Fast jag kanske ska ta det från början: Vi satt på Oliver Twist i fredags och funderade efter maten. Vad ska vi ta in för öl? En amerikansk Double India Pale Ale hade ju såväl jag som Baggen sett fram mot. Vi detaljstuderade den uppdaterade öllistan, men kunde inte riktigt bestämma oss. Personal tillkallades. Servitrisen rekommenderade Stone Double Bastard, men den hade Baggen redan druckit ett glas av. Så... Vi önskade oss en öl vars humle hoppade upp ur glaset och bet oss i näsan. Då fanns det inte många att välja på (det var väl Dogfish Head 90 Minute IPA som var alternativet), och en flaska Hop 15 kom in.

Namnet på denna ale på 10% kommer från antalet humlesorter (exakt vilka verkar variera och vara hemligt) som adderas till vörten var 15e minut under kokningen. Och så torrhumling tills de skäms. Vi snackar extremöl här.

Skummet är fingertjockt, kompakt och lite smutsigt vitt, det efterlämnar vissa rester på glaset. Vätskan är djupt bärnstensfärgad.

På mitt block noterade jag som först ord för att beskriva doften "Humle!!!". Gummi, citrus, grapefrukt, blommor, fruktgodis, tallkottar, buljong, ljung, ananas... Här händer det grejer.

Smaken drabbar hårt och direkt med de nyss nämnda tallkottarna. En liten ton av doftblock med skogsdoft som långsamt öppnar upp för viss alkohol. Lite ren och mild malt. En kvardröjande smak av syrliga citrusfrukter. Något rostade och metalliska toner dyker upp och försvinner lika snabbt. Eftersmaken är mycket lång och fylld av amerikansk humle. Citrusfrukter, vetemjöl, kokt fisk och en trots allt ganska balanserad bitterhet.

Kolsyran är stark, vätskan tjock.

Det kändes efter en halv stor flaska som om delar av min mun var bedövad. Och det var ju ungefär det jag var ute efter. Betyg: A 4,35.

North Coast Le Merle

Hm hm hm... Vilken av recensionerna ska jag skriva in nu? Ska jag ta den som är i tur i blocket? Näe, den blir för lång och episk (det var en episk öl!). Vi tar den här korta i stället.

En "charkbricka" hade just beställts in på Oliver Twist. Gott. Men vad skulle man dricka till? Den entusiastiske servitören kallades till bordet.

Han återkom efter en stunds meditation vid kylarna med tre-fyra öl av vilka 1 inte återfanns i sällskapets privata samlingar: Det blev en saison, den belgisk-franska starka gårdsölen. Dock var den här från sydvästra Amerika; ännu en öl från North Coast Brewing som även den skulle visa sig hålla måttet: Le Merle.

En högst oväntad sak dock: Den första flaskan vi fick in hade en rejäl bit is kring flaskans botten. Det snackas om att OT fått en ny kyl, kanske den varit för kallt inställd? Det var inga problem att få in en ny.

Färgen är orange-gul. Nästan inget skum alls. Vätskan är ganska dimmig.

Doften är jästig och söt med en viss metallisk bitterhet. Balanserad och lite syrligt fruktig.

Smaken är lättare än väntat. Frukter och grönsaker. Stiltypiska smaker av hö, gräs och deg. Lätt bitter. Eftersmaken är fruktig med mer gräs och vetedeg.

Kolsyran är stark, nästan lite tuff. Vätskan är medel-mjuk.

En trevlig och intressant tolkning av saison, kanske den hade mått bra av ännu mer "orenheter"? Betyget blev klart godkända B+ 3,8.

Michigan Brewing Wheatland

Så var det dags för första recensionen av öl ur det tillfälliga släppet i mars: Wheatland från Michigan Brewing Company. Kan amerikanarna göra lika god hefeweizen som tyskarna?

Färgen är ljust gul med en aning grönt. Vätskan är smågrumlig med en massa bubblor. Det fingertjocka skummet är vitt och kompakt. Fina skumrester bildas på glaset.

Doften är syrlig med en distinkt ton av vete. Lite parfymerade drag av gröna äpplen och kiwi. Det finns också toner av vetedeg och -bröd.

Smaken är frisk med en hel del gröna äpplen. Inte så sur som jag hade väntat mig. Jäst och deg, syrliga exotiska frukter. Eftersmaken är fruktig med mer vetedeg och en mycket försiktig men märkbar bitterhet i avslutningen.

Kolsyran är medelstark (ska den inte vara krafigare i en veteöl?), bubblorna är små och vätskan är mycket mjuk, närmast tjock.

En helt OK hefeweizen. Men det känns på något vis att den inte är gjord i Sydtyskland. Betyg B 3,35.

Lustig detalj: Datumstämpeln på etiketten är gjord med bläckspruta och utläses ordagrant Bäst Förë 2008 08 01. De har tagit i ordentligt med prickarna...

Det här var recension #850. Passerar jag 1000 i år?

Soundtrack: Pink Floyd "Sorrow (live)" (1988), Keith Rowe "Groovy Situation - Groovy Dub" (1977), Fats Domino "Blue Monday" (1956)

Sierra Nevada Celebration Ale

Den fjärde ölen från Sierra Nevada jag bloggar om (jag blev själv förvånad) är deras lyxiga amerikanska india pale ale Celebration Ale, en tillfällig nyhet på 6,8%. Det här är deras vinteröl.

Färgen är djupt rödbrun; det stora fasta skummet sjunker sakta ner till en ljusbeige två fingrar tjock mycket ojämn skumkrona. Vätskan är klar.

Doften är lika lycig och elegant som utseendet: Djupa mogna toner av fruktiga torr-bittra humlesoter blandas med söta karamelliserade lukter av kola och blandade torkade frukter. Vär där hittade jag lite grapefrukt, russin, pomerans, röda druvor, aprikoser, rostbiff och fruktkräm med vispgrädde. En aning alkohol, dessutom.

Den första smaken som når min mun är bitter. Men snabbt utvecklas den till en sötare, kraftfull smak med toner av mörkt bröd och bittra frukter. Kroppen är mellan medium och kraftig. Beskan är kraftig, men den tar aldrig över helt. Torkade frukter, grillat kött och lite lätt rostad malt. Eftersmaken är mycket lång, den har en syrlig ton som matchar bitterheten. Smaker av torkade frukter och lite grönsaker dyker också upp.

Kolsyran är mild, vätskan är måttligt mjuk och krämig. Ölen är helt klart mer lämpad för smuttande än för törstsläckning, men den ger inget motstånd som vissa kraftigare amerikanska öl gör (inget negativt med det i och för sig).

Jag blir lite tacksam över att jag är just här just nu med den tillgång till riktigt bra amerikansk öl som finns, om än tillfälligt. Den som kollar på min profil på Beer Advocate ser att favoritstilen sedan ett tag tillbaka är amerikansk IPA. Det här är en amerikansk IPA, och det är nog så att det är svårt att få den bättre på flaska. Betyg: A eller 4,45!

Bonus: Vansinnigt men sant, den hör ölen funkar perfekt till Toffifee-godis!

Soundtrack: the Cardigans "My Favourite Game" (1998), Janne Schaffer "Till vinden" (1994), Elvis Presley "Harbour Lights (alternative take 3)" (1954), Therapy? "Bowels of Love" (1995), Thelonious Monk "Body and Soul (remake take 3)" (1962), Svensk Ramelorkester "The Purjolök Song" (2006), Povel Ramel "Van att få som jag vill" (1957)

Sierra Nevada Pale Ale

Dags för en klassiker! Jag har fattat det som att Pale Ale från Sierra Nevada var en av de öl som i slutet av åttiotalet sparkade igång mikroöl-vågen på amerikanska västkusten.

Färgen är ljust mässingsfärgad, vätskan är aningen grumlig. Det fingertjocka skummet är luftigt och sjunker ner till ett vitt lager. Fina rester på glaset.

Doften är söt med toner av citronkola och vetebröd. Jag hade nog väntat mig lite mer.

Smaken är behaglig. Mjuk och mild malt ackompanjeras av citron-syrlig och aningen bitter humle. Eftersmaken är bitter med en intressant smak av citronsaft/lemonad och exotiska frukter.

Kolsyran är relativt stark, vätskan lätt.

Allt som allt en lättdrucken ganska enkel öl som nog passar bättre en varm sommardag än en halvtimme före julafton. Mitt betyg idag är 3,5 (när jag drack den här ölen hösten 2004 blev det 3,75).

Jag hade nog väntat mig en aning mer av den här...

Great Divide Yeti Imperial Stout

Så har jag till slut druckit den. Ölen som tog 1½ månad att beställa. Var den värd väntan? Ja. Det handlar om Yeti Imperial Stout från Great Divide i Colorado.

Färgen är kolsvart; det kompakta två fingrar höga skummet är brunt och sjunker långsamt samtidigt som det lämnar fina skumrester.

Doften är bitter med mycket humle och rostad malt. Hittade toner av kaffe, mandlar, kakao och en del alkohol.

Den kraftfulla smaken är söt, inbjudande och generös. Massor av kraftigt rostad malt och en växande ren torr bitterhet. Smaker av milt kaffe, farinsocker, gräddkola, alkohol och rostade nötter. Eftersmaken är lång och kraftfull med grädde, chokladkola, nötter, cappuccino och en elegant frisk bitterhet.

Kolsyran är mild-medium, bubblorna är mycket små. Vätskan är tjock och väldigt krämig.

Att brygga en kraftfull Russian Imperial Stout är inte helt enkelt; det verkar lätt att få in en liten oönskad bismak någonstand. Men Great Divide vet vad de vill ha och hur de ska nå det. Fantastiskt! Betyget blev A+ World Class eller 4,85.

Ett jättehögt betyg för en jättebra öl. Samtidigt får jag lite dåligt samvete: Jag verkar ha drabbats av samma stilsjuka som många andra ölenusiaster, och ger höga betyg åt kraftiga och lyxiga öl. Det är lättare att ge toppbetyg för dessa än för vardagligare öl som engelsk bitter, ljus eurolager eller en hefe weizen. Jag försöker vara medveten om det här och ge den respekt som de mer vardagliga ölen ska ha. Men ändå, det här är lite svårt.

Left Hand Snow Bound Winter Ale

Det skrivs för lite om öl på den här bloggen: Dags att skriva om öl på den här bloggen! Och det blir ännu en öl från Left Hand; Snow Bound Winter Ale, som på etiketten beskrivs som "Ale Brewed with Honey and Spices".

Färgen är djupt brunröd. Det stora skummet sjunker med ett fräsande ljud till en fingertjock skumkrona som är beige och kompakt. Vätskan är klar.

Doften är kryddig och lite söt med toner av färskt trä. Bland kyrddorna noterade jag ingefära, kardemumma, kanel, honung, sandelträ och lätta toner av rödvin, jäst och senap(?).

Smaken är mycket kryddig och lite söt. Förutom de nyss nämnda kryddorna fanns toner av bergamot (Earl Grey-te), och lite syrliga toner av citron. En fin diskret bitter smak finns, liksom lite honung. Medelstor kropp. Den värmande eftersmaken har en trevlig blandning av julkryddor och en balanserande bitter smak. Alkoholen (8,6%) märktes inte alls.

Kolsyran är medelstark; små bubblor. Vätskan är ganska krämig och tjock.

Om man med "julöl" menar något som smakar som ett helt julbord så är det här nog det närmaste man kommer (kanske i sällskap med Underlig Jul). Jag gillade den i varje fall och gav ett betyg på 3,85.

Soundtack: Björk "Hunter" (1997), Pet Shop Boys & Dusty Springfield "What Have I Done To Deserve This (Extended mix)" (1987), the Corrs "When He's Not Around" (1998), Fatboy Slim "Star 69" (2000), Eddie Meduza "Torgnys svettiga ansikte" (1980), Sator "Heyday" (1992), Kraftwerk "Neon Lights (London)" (2005), Bee Gees "One" (1989), Al Caiola "Experiment in Terror" (1963).

Sierra Nevada Anniversary Ale

Den här ölen, Anniversary Ale, skapades av Sierra Nevada för att fira deras 27-årsjubileum (jaha?). Det är en amerikansk strong ale IPA på 5,9%.

Färgen är medelmörk bärnsten; det höga tjocka skummet har en gulaktig ton, en ojämn yta och stora mängder skumrester.

Doften är krämig med lite bittra toner av grapefrukt, mörkt rågbröd och kanske en ton av vanilj.

Smaken är balanserad, fruktig och bitter. Bröd, grapefrukt, lime, bittermandel och lite marsipan. Eftersmaken är lite lättare och mindre maltig än jag väntat mig, men även här finns en frisk grapefrukt-sylighet, antydan till deg och lite gummi.

Kolsyran är medelstark, vätskan är aningen tjock.

En mycket behaglig öl; ett slags amerikansk variant av winter warmer. Fina smaker som jobbar bra ihop - mycket karaktär utan att bli tung eller svårdrucken.

Eftersom jag redan recenserat den på Beer Advocate en gång (nya regler sedan i går) när jag druckit den från fat på Oliver Twist så blir det inget betyg här. Men då fick den 3,25. Vilket i ärlighetens namn var i snålaste laget. Idag skulle det nog bli närmre 3,75 eller så.

Tillägg 2007-12-17: Jag recenserade den en gång till och nu fick den en välförtjänt fyra.