St Peter's India Pale Ale

Inget nytt på fat på Bishops Arms ikväll, så jag detaljstuderade kylskåpen. Ett par odruckna öl hittades. En av dem var India Pale Ale (5,5%)från engelska St Peter's. En IPA är ju nästan aldrig fel... Det verkar som de slutat med sina ovalt platta flaskor och gjort en ny rund i samma gammaldags stil. Lite trist.

Trist var också att de tryckt baksidetexten med litet typsnitt i svart på en tonad lila-blå botten. Totalt oläsligt!

Färgen är bärnsten, det två fingrar höga skummet beige och hårt som vispgrädde. Vätskan är klar.

Doften är fullproppad med humle, honung och torkad frukt. Fin bitterhet med lite kemiska toner av skurmedel och färg.

Smaken innehåller även den massvis av humle. Fin bitterhet, toner av torkad frukt. syrlig citron, viss sötma från den milda malten. Bra beska i eftersmaken kompletteras av lätt rostade toner. Balanserad och bitter avslutning med smaker av olivolja och honung.

Medelstark kolsyra, små friska bubblor. Vätskan är mjuk och lätt.

En bra IPA, de kemiska tonerna skulle ha stört ordentligt i andra öl men här tycker jag att de passade bra. Betyg: 4,05.

Nej, jag orkade inte ta med flaskorna hem för att ta bilder på dem. Någon måtta får det vara. I alla fall i kväll.

Old Speckled Hen 3,5%

Även Engelska Greene King har gjort en svagare variant av sin storsäljare till den svenska livsmedelshandlarmarknaden: Old Speckled Hen 3,5%. Stilen är Engelsk Pale Ale.

Färgen är mässing-koppar. Fingertjockt beige skum. Lite skumrester.

Doften är frisk och bitter, men den påminner mer om ljus lager än ale. Lät rostad malt, smör, bröd och aningen jäst. Inte den starkaste doft jag stött på.

Smaken är frisk med inslag av mandel och smör. Bitterheten är medelstark. Mindre maltig än vad jag hoppats på, men den är ändå vettigt balanserad. Eftermaken innehåller en del malt varav en del är något rostad. Det finns också en fruktig beska i slutet.

Kolsyran är mycket kraftig, vätskan är blaskig.

En hel del av 3,5%-varianterna av kända starköl har anklagats för att vara utspädda varianter av sina storasyskon. I det här fallet tror jag att det kan vara fallet. Oväntat svag och enkel. Betyg: 2,8.

Ridgeway IPA

Idag kändes det som dags att gå på krogen. Föga förvånande blev det Bishops Arms i Linköping. Dock var det svenska mikrosortimentet inte det roligaste: Gästkranarna var avstängda och i kylen såg jag enbart Långe Jan och ett par ensamma Tokens Julfröjd från Ölands Gårdsbryggeri, samt Avenyn Ale från Dugges. (nu inser jag att jag faktiskt inte druckit Långe Jan)

Bland flaskorna såg jag en engelsk India Pale Ale som jag inte druckit tidigare: IPA från Oxfordshire-bryggeriet Ridgeway Brewing.

Färgen är djupt gul. Det tre fingrar tjocka skummet är vitt och luftigt. Lite skumrester lämnas på glaset.

Doften är söt-bitter med torra toner av vitt bröd, Fuggles-humle (vaxbönor), toffee.

Smaken är bitter och lätt fruktig, den är balanserad för att vara så pass bitter (med engelska mått mätt). Bitterheten ligger konstant som en bakgrund för de andra smakerna. Eftersmaken är fruktig med torkade aprikoser, lite hö och kiwifrukt.

Kolsyran är mild; vätskan lätt mjuk.

En oväntat ljus men annars fullt godkänd IPA. Betyg: B 3,7.

Daleside Monkey Wrench

Jag är redan inne på aprilnyheterna! Man blir ju lite nyfiken på hur det rätt lilla engelska bryggeriet Daleside fått in en strong ale i det fasta sortimentet. Monkey Wrench verkar inte speciellt spridd internationellt heller.

Färgen är djupt brun, vätskan är klar. Det fingertjocka mörkvita skummet sjunker ganska snabbt ner till ett tunt lager utan att lämna mycket till rester.

Doften är mycket maltig: Mörkt bröd, småkakor, torr jäst och mild humle samt torkade frukter.

Smaken är frisk och mildare än vad jag väntat mig. Malten dominerar även här. Pumpernickel, rågbröd, torkade äppleringar och mineraler. Eftersmaken har smaker av mörkt bröd, småkakor, stekt kött och mycket mild bitterhet samt lite värmande alkohol.

Kolsyran är medelstark, bubblorna små. Vätskan är aningen tjock.

En trevlig och förvånande lättdrucken engelsk strong ale. Betyg B- 3,45.

Soundtrack: P3 Rytm.

RCH Pitchfork

När jag hamnar på Oliver Twist så har jag en personlig tradition att inleda kvällen med en eller två öl från deras real ale-pumpar. Så även i fredags, och jag valde en öl benämnd Pitchfork från det engelska bryggeriet RCH.

På tavlorna presenterades den som en old ale på 4,8%, vilket kändes rätt konstigt. Såväl bryggeriet som recensionssiterna är överens om att det är en bitter på 4,3% vilket känns rimligare med ölen. Har de glömt att sudda på tavlorna?

Vätskan är aningen grumlig, färgen guld med lite toner av orange. Det fingertjocka vita skummet är luftigt.

Doften innehåller en del honung, lite bittermandel och en del mineraler.

Smaken är aningen söt med en rejäl bitterhet, lite honung och massor av torra mineraler. Eftersmaken innehåller citron och krita, lite godis. Den är överhuvud taget lite orent jästig på ett positivt sätt.

Kolsyran är mycket svag med små bubblor. Vätskan mjuk.

Ännu en bra representant för den engelska bittern, serverad på bästa möjliga vis från en välhållen cask. Det finns mycket annat i livet, men ofta är det här något som jag verkligen tycker mycket om (vilket trogna läsare väl vet numera). Betyg: B+ 3,85.

Adnams the Bitter

The Bitter från engelska Adnams verkar göras i två styrkor: 3,7% alkohol för real ale-cask och 4,5% för flaska, fat och burk. Den senare recenseras här.

Färgen är djupt bärnsten, vätskan klar. Det två fingrar höga skummet är beige, luftigt och fast i konsistensen. Det sjunker långsamt, lämnandes en hel del rester på glaset.

Doften är torr, fruktig och bitter. Aprikoser, en lätt kemisk ton av vax och tvål blandas med jäst och en söt ton av smör. Nog luktar det som en engelsk bitter alltid.

Smaken är fruktig och lätt bitter. Den är balanserad och avslappnad på ett typiskt brittiskt vis. Torra toner av rågbröd och vaxbönor blandas med småkakor av smördeg. Den balanseras av en försiktig bitterhet och en aning bryggerijäst. Eftersmaken är fruktig med toner av torkade aprikoser, pomerans och kiwifrukt.

Kolsyran är mild; bubblorna är många och små. Vätskan är mycket mjuk och behaglig.

Jag har tidigare haft lite svårt för öl vrån Adnams, jag har tyckt att de varit konstigt kemiska och alltför torra i smaken. Men nu inser jag att jag nog fått dem serverade för kallt. Vid pass 10℃ öppnar den upp sig och blir betydligt mer balanserad.

Mums. Betyget blev A- eller 4,15.

Soundtrack: Sator "Sergant" (1990), Yazoo "Situation - Club 69 Radio Mix" (1999), Heller & Farley Project "Ultra Flava (Original Edit)" (1996), Rune Wallebom "Kebab" (1983), And One "Friends In Heaven" (1997), Eternal "What'cha Gonna Do (Masters at Work remix)" (1999), Alphaville "A Victory Of Love" (1984), Hoola Bandoola Band "Måndåren" (1971)

Shepherd Neame Whitstable Bay

Kents stolthet Shepherd Neame har en pale ale med ekologiska råvaror: Whitstable Bay Organic Ale.

Färgen är koppar; det fingertjocka skummet bildar en ljusbeige krona. Ett fräsande ljud uppstår när man häller upp ölen.

Doften är lite sur med bittra kryddiga toner. Lite antydningar av bryggerijäst, bagerijäst, marsipan och smör. Den känns obalanserad, jag gillar den inte.

Smaken är lika obalanserad den: Sur deg, vått tyg och jäst finns där liksom hö, wellpapp och en aning vax. Eftersmaken är rätt bitter med milda toner av mörkt bröd som troligen kommer från Hallertau Mittelfrüh, en tysk humlesort som är en typisk ingrediens i tjeckisk pilsner. Och där passar den bra, men inte i en engelsk pale ale.

Kolsyran är mild med små friska bubblor, vätskan är mycket mjuk. Som att dricka en Real Ael. Det var bra.

Annars var nog det här den sämsta öl jag druckit från Shepherd Neame. Tyvärr är jag inte förvånad, ekologiska öl brukar vara obalanserade med konstiga bismaker. Kan det bero på att det finns för lite passande råvaror att välja mellan så man får försöka tejpa ihop något från det man får tag i?

Betyg: D+ eller 2,4.

Soundtrack: Outcast "Ms. Jackson" (2000), Dusty Springfiled "Some Of Oyur Lovin'" (1965), DiLeva "Dansa naken med mig" (1991), Ted Gärdestad "Jag ska fånga en ängel" (1973), Belouis Some "Imgaination" (1985), After Dark "(Åh) När ni tar saken i egna händer" (2007), Whale "Singer Star" (1995), Weird Al Yankovic "Pretty Fly For A Rabbi" (1999)

Fuller's Vintage Ale 2005

Det här är ju ett problem. Man köper öl för att lagra dem till nya höjder. Men förr eller senare måste man ju dricka dem. Men... Om de blir bättre nästa år då? Och så blir den liggandes.

Vintage Ale från Fuller's har bryggts en gång om året från 1997, med lite olika ingredienser. 2005 var det Optic-malt och Fuggles-humle som bryggts till en Old Ale på 8,5%.

Att det är en lyxutgåva märks verkligen: Papplåda med guldtryck, individnumrering (min flaska heter 01918), liten informationslapp om tidigare årgångar och ett papperssigill över kapsylen. Bra att de inte börjat med kork i alla fall!

Vätskan är helt klar, trots att den är efterjäst i flaskan. Det fingertjocka lätt beiga skummet sjunker långsamt ner till ett elegant lock. Färgen är medelmörk bärnsten.

Doften är som väntat söt med antydningar till träfat. Elegant och strikt: Jag noterar kraftiga toner av torkade aprikoser, gräddkola, stekt kött, farinsocker och en aning konserverade körsbär. Det finns en balanserande lätt bitter-syrlig ton som balanserar sötman.

Smaken är len och söt, nästan som att dricka kolsyrad stark fruktsaft om någon förstår. Smaken är stor, lyxig och elegant: Blandad torkad frukt, fatlagrade toner av lowland-whisky, dumlekola, portvin, hallonsaft, marsipan. Det finns en liten antydan till alkohol i eftersmaken, där sötman mildras lite och ger plats åt en behaglig bitterhet. Den är inte kraftig, men den gör att drickbarheten blir aningen högre - sötman hade annars fått den att luta åt det tunga. I övrigt finns det torkade frukter (aprikoser, äpplen, russin, katrinplommon) mandel och en liten lätt sälta. Bitterheten försvinner i slutet och kvar blir en smak som påminner om tysk fruktkaka.

Kolsyran är mild med små friska bubblor. Vätskan är mjuk, krämig och lite lite tjock.

Tänk vad man kan göra med korn, humle jäst och vatten! Något betyg får ni inte, men den gamla fick 4,5 och den här ligger inte långt efter. Nu ångrar jag lite att jag inte köpt någon flaska av de senaste årgångarna.

Meantime India Pale Ale

Ännu en "historisk öl" från entusiasterna på Meantime. Denna gång India Pale Ale som de tycker borde smaka som den gjorde i början på 1800-talet, då stilen skapades.

Färgen är mässing med en ton av orange. Ölen är efterjäst på flaska, men vätskan är ändå klar. Det fingertjocka fina skummet lämna inga spår på glaset.

Doften är laddad med rejäla mängder humle (Fuggles och Golding enligt etiketten). Lätt syrliga toner blandas med frukter och söt smörkola.

Smeken är fatlagrad med en hel del fruktgodis, bananer, aprcot brandy och marsipan. Inte alls så bitter som jag trott. Men var är alkohol? Inte märks den av i smaken i alla fall. Eftersmaken har toner av fruktgodis och exotisk fruktsallad med fikon och russin.

Kolsyran är kraftig, vätskan är lagom mjuk och aningen tjock.

En intressant och annorlunda IPA. Jag anar att den skulle blivit ännu bättre efter ett par år i källaren.Betyget blev A- excellent eller 4,3!

Worthington's White Shield

Dags för en engelsk IPA! White Shield har jag druckit tidigare och tyckt att den var god, men har inte recenserat den förrän nu. Bryggeriet Worthington's är en engelsk del av SABCoors, ölen har en egen website: Länk.

Färgen är djupt bärnsten. Det stora skummet är vitt och hårt; det lämnar en massa rester på glaset.

Doften är lätt bitter med toner av margarin, lite sötma och jäst.

Smaken är, som sig bör, bitter. Hittade lite rostade och syrliga toner liksom fruktiga smaker av persikor och rosor(!). Stor och fin kropp, bra smak allt som allt. Den rätt korta eftersmaken är mediumbitter med lite frukt.

Kolsyran är stark, vätskan är relativt lätt.

En trevlig engelsk IPA som jag gärna dricker igen. Betyg: B good eller 3,95.

Shepherd Neame 1698 Celebration Ale

Lagom till sitt 300-årsjubileum 1998 gjorde engelska Shepherd Neame en lättdrucken ESB vid namn 1698 Celebration Ale.

Intressant är att personalen på Bishops Arms i Linköping rekommenderade den här som första alternativ till en ljus lager för de som ville prova något nytt. Kanske inte helt fel?

Vätskan är klar, färgen medelmörk bärnsten. Det fingertjocka skummet är härt, det lämnar lite skumrester på glaset.

Doften är bitter med toner av torkad frukt, mineraler och lite jäst och vetemjöl. Den är relativt mild.

Smaken är söt med toner av rostade rotfrukter, aprikossylt och lite bitterhet, kalk och småkakor. Eftersmaken är balanserad med toner av karamell, kolasås och syrliga karameller.

Vätskan är mjuk och aningen krämig. Den milda kolsyran är gjord av små bubblor.

En mycket lättdrucken engelsk öl för att vara så stark. Å andra sidan blir den snabbt ganska tråkig. Inte alls dålig, men inte heller speciellt djup eller intressant. Betyg: B- worthy, 3,95.

Bishops Finger 3,5%

Shepherd Neame har enligt baksidesetiketten bryggt Bishops Finger för Sverige sedan 1997, och firar detta genom att addera ordet "Platinum Edition" till halsetiketten och kapsylen samt en liten hälsning på etiketten baktill. Ölen ska dock vara densamma; Bishops Finger 3,5%.

Så ska vi se om den här är bättre än Spitfire 3,5% eller om det vara var jag som mindes fel?

Färgen är djupt bärnsten med lite rött. Det fingertjocka skummet är ljusbeige; det sjunker långsamt till ett tjock lock utan att lämna mycket rester.

Doften är mild och medelbitter med lätta rostade nötiga toner. Jag hittade också toner av deg och karamelliserat socker.

Smaken är fruktig med en hel del aprikoser, plommon, hallon och röda äpplen. Lite smörkola, mineraler (kalk) och lätt rostad malt. Kroppen är dock aningen svag. Eftersmaken är lite salt med milda bittra toner och sötma.

Kolsyran är medelstark; små bubblor. Vätskan är lite tunn, men det är inget som stör.

Mycket lättdrucken och dito engelsk. En av de bästa folkölen. Betyg B-worthy / 3,6.

Soundtrack: Toffelhjältarna "Klockan är tolv (kom dansa, kom dansa)" (1984), Kalle Baah "Ugly Girls" (1992), Phyllis Dillon "The Right Track" (?), Kim Wilde "View From A Bridge" (2982), Stonefunkers "Here We Go-Go (Ingo '59 mix)" (1990), Jungle Brothers "Simple As That" (1993), Steps vs. Bee Gees "Tragedy (DMC Mix)" (1999)

Shepherd Neame Spitfire 3.5%

Veckans fynd från ICA Maxi: En ny folköl från engelska Shepherd Neame: Spitfire 3.5%.

Jag misstänker att den kommer att ersätta den klass II de haft under ett antal år; Bishops Finger. Vilket väl i så fall är logiskt: Starkölsvarianten av Bishops Finger var för ungefär 10-12 år sedan enormt hypad och dracks av alla överallt, kändes det som. Hur det blev så begrep jag aldrig, men det var nog en hel del slump/tur inblandat. Sverige var ett tag nästan lika stor marknad för ölet som England var.

På den tiden borde det ha varit ett logiskt beslut att lansera Bishops Finger i snabbköpen. Men idag är den inte alls lika framträdande, och bryggeriets reklamkampanj för Spitfire är både skojig och påkostad, speciellt på puben.

Så Spitfire 3,5%...

Färgen är koppar-bärnsten. Det fingertjocka skummet sjunker ganska snabbt, utan att lämna några spår.

Doften är ganska söt med toner av farinsocker, småkakor, vått papper. Den är rätt enkel och svag.

Smaken mer bitter än doften; deg, wellpapp, smör. De bittra smakerna är simpel och lite skarp. Eftersmaken är maltig med lite rostade toner och avslutningen är torr-bitter.

Kolsyran är mediumstark till stark, vätskan är lite blaskig.

Helt klart den sämsta ölen från Shepherd Neame jag druckit hittills. Betyget blev D+ Disappointing eller 2,35.

Men det kan vara så att den här flaskan/batchen är skadad av någon elak organism. Jag ska göra en ny recension om någon månad och se om den blir bättre. Så här kan det väl inte vara meningen att de ska vara?

Shepherd Neame Christmas Ale

2005

2007

Fotokommentar: Ölen har inte blivit blekare med åren. Jag hade 2005 druckit upp den innan fototillfället och fyllt på med soya och vatten. Det råkade bli lite för mörkt den gången.

Sådär i allmänhet gillar jag vad Shepherd Neame, Faversham, KEnt gör. Bishops Finger var ju det trendigaste men kunde dricka kring 1996, men jag blev mer förtjust i deras Best Bitter som fanns här ett kort tag. Spitfire är alltid ett säkert kort på krogen, även om deras reklamkampanj börjar kännas lite tjatig. Och så har vi ju säsongsölen Early Bird (vår), Goldings (sommar) och... Christmas Ale som med sina 7% är deras starkaste öl. Tidigare år har den sålts i en lyxig sexkantig pappkartong och 1 procentenhet lägre alkoholhalt. Men i år har den fått snyggare etikett (se illustrationer)!

Ölet är vackert kopparfärgad, vätskan klar och det stora skummet är luftigt, ljusbeige och det sjunker långsamt med en ojämn yta som följd. Snyggt.

Lukten är rätt kraftig; bittra toner blandas med söta toner av sirapslimpa och en lätt ton av juliga kryddor (nejlika? ingefära? kardemumma?).

Jag tror faktiskt att jag hade kunnat pricka in bryggeriet vid en blindprovning: Det är något med deras torra, aningen kaffesyrliga och kryddiga humle som kommer igen i deras olika ale, mer eller mindre. Här är det mer: Grundtonen är ordentligt kandisocker-söt med en rejäl kryddig bitterhet (en kort stund övergår den i en lätt metallsmak) som långsamt avtar. Därefter kommer en stor kropp innehållandes söt malt med toner av potatislimpa och rostade kastanjer.

Eftersmaken har lätta toner av jäst, farinsocker, lätta toner av citronsaft och kardemumma samt en svag behaglig torr efterbäska.

Kolsyran är mild utan att för den skull vara avslagen; det finns gott om små friska bubblor. Vätskan är relativt lätt för att vara en så här stark och söt öl, vilket gör den lättdrucken (man blir lätt drucken).

En lyxöl med en bra julkaraktär, men ändå med diskret kryddning (om det nu är några kryddor i den, eller bara humle?). Betyg: 3,95. Att jämföra med mitt betyg för två år sedan; 3,95. Häpp.

Normalt skriver jag mina recensioner på engelska, som jag sedan översätter tillbaka till svenska. Men den här gången skrev jag direkt på svenska. Det kanske blir lite bättre och ledigare språk då?

Soundtrack: the Melodians "Rivers of Babylon" (?), Rob'n'Raz feat Leila K "Rok the Nation" (1990), They Might Be Giants "Fingertips 11" (1990), Just D "N&N (instrumental)" (1991), Boy George "the Crying Game" (1993), Ella Fitzgerald "Why I Was Born" (1963), Paradise Lost "Mercy" (1997), Eddie Bo "Hook 'n' Sling (Pt II)" (1969)

Ridgeway Bad Elf

Bad Elf från Ridgeway Brewing! En "Winter Ale" på 6%. Den finns också i varianterna Very Bad Elf (7,5%), Seriously Bad Elf (9%), Criminally Bad Elf (10,5%) och Insanely Bad Elf (11,2%). Dessutom har de i sortimentet en strong ale vid namn Reindeer's Revolt och en porter vid namn Santa's Butt. Som på grund av den fryntlige tomten på etiketten hade problem att säljas i vissa amerikanska delstater eftersom motivet ansågs attrahera barn.

Jag är ingen expert på barn, men skulle de verkligen bli storkonsumenter av en dyr importerad öl av engelsk portertyp på grund av en tomte på flaskan? Tja...

Men nu var det den vanliga dåliga alven jag skulle dricka.

Färgen är ljus koppar med lite röda skiftningar. Det två fingrar tjocka skummet är vitt kompakt och avslutas med en elegant krater.

Doften är rätt ordentligt bitter med lite metalliska toner. Det fanns också torkade frukter och lite jäst och smörkola.

Smaken är komplex, men samtidigt stram och ren: Bitter humle med lite mineraler blandas med söt malt och fruktiga smaker av äpplen, kiwi och lite russin. Eftersmaken innehåller dessutom spännande smaker av öljäst, isbergsallad(!) och huvudvärks-brustabletter(!!) samt en avtagande bitterhet som lämnar plats för söt malt och kolasås.

Kolsyran är relativt mild med många små bubblor. Vätskan är mjuk och lite tjock.

Man kan fråga sig vad som är så "jul" med den här ölen förutom etiketten. Å andra sidan är det en välgjord och lättdrucken engelsk India Pale Ale (IPA) med en ordentlig mineralton som känns väldigt engelsk.

Jag gillar. Jag ger högt betyg. 4,15. Å andra sidan kan jag bara hålla med Jorma från Toppen 11:ans livsnjutarblogg: "Säkert bättre på fat i london". (nu har vi på samma dag länkat till varandras sidor. Bloggincest?)

Soundtrack: the Ronettes "Born to be Together" (1965), Magnus Uggla "Desto vackrare blir jag" (2006), Depeche Mode "Home" (1997), Sator "What You Are Is What You Get" (1989), Spice Girls "Holler (Masters at Work remix)" (2000), Basement Jaxx "Feels Like Home" (2003), the James Gang "Ashes, the Rain and I" (1970) (samplad av Fatboy Slim "Right Here Right Now"), Iron Maiden "From Here To Eternity" (1992), Martica Berg "Along for the Ride" (1997), Culture "Black Star Liner Must Come" (1978), Mavis Staples "I Have Learned To Do Without You" (1970), the Temperace Seven "33 Not Out" (1990)

Moorehouse Black Cat

"Har ni någon mörk mild?" frågade jag mannen vid disken hos UTObeer i London. Han plockade fram en Black Cat från Moorehouse's. "Ni har ingen ljus mild också?" Nä...

Jag gillar English Dark Mild. I sina bästa stunder är det en öl som är mjuk och len som grädde, ren och fin i sin maltighet och drickbar som kallt vatten en het sommardag. I sämre fall är det en obalanserad eller slätstruken folköl. Stilen som sådan kämpar fortfarande i motgång och bär ett ok av att vara öl som illaluktande gubbar med obegriplig dialekt sitter och dricker i något pubhörn. Kanske dessa individer måste glömmas bort för att stilen ska få sin renässans? Ja, och så TV-serien Bottom förstås.

... Ju mer jag funderar på det, ju mer lik dark mild ale blir den gamla Pripps-ölen Dart, som fanns som fanns i alla tre styrkorna fram till mitten av nittiotalet. Det var egentligen en lite mörkare lageröl vars marknad helt försvann när den första vågen av svenska mikrobryggerier började göra riktig "engelsk" öl strax därefter (Pripps själva följde efter med den utmärkta Carnegie Pale Ale som fanns några år). När man på Tradera tittar på gamla Dart-etiketter och burkar så ser man hur slugt de undviker att berätta att det inte är någon ale utan surrar om "Mörkt folköl" och har darttavlor och Union Jack som etikettmotiv. Minst Lättölen var på sitt sätt rätt lik en dark mild, starkölen försvann nog innan jag började dricka sådant.

Tillbaka till nuet. Den här ölen är mycket djupt brunröd, det fingertjocka ljusbruna skummet sjunker långsamt ner till ett snyggt lock med lite rester på glaset.

Doften är lite syrlig med toner av såväl bageri-jäst som öljäst, rätt mycket rostad malt, vetebrödsdeg och pumpernickel.

Smaken är först enkelt bitter, men den utvecklas snart med milda jästfyllda aningen rostade toner. Det finns en kvardröjande närmast stickigt enkel bitterhet och lite blomstersmak. Kroppen är, som den ska vara, svag. Eftersmaken är frisk med antydan av rostad malt och öljäst-tabletter.

Kolsyran är medelstark, de små bubblorna försvinner fort i munnen. Vätskan är relativt vattning (vilket även det är som det ska vara).

En öl som vid första anblicken kan verka väl enkel, men den har ändå en viss balans och genom sin mildhet blir den väldigt lättdrucken.

Betyget blir trots allt "bara" 3,6 (vilket är lågt för en mild) mest för att de ojästa smakerna fick mig mer att tänka på svagdricka än engelskt publiv.

Till det åt jag ett par rågbrödsmackor med riktigt amper dansk ost vid namn Skipper Stark. Jag har haft sämre kvällar. Gubböl? Jepp!

Brakspear Oxford Gold

Varför stoppade jag in den här ölen i kylen innan jag fotograferat den? Genant, men den ska ju finnas fram till i höst så det ordnar sig nog (Tillägg 2007-12-02: Nyinköpt flaska fotograferad!). Brakspear Brewing Co säljer sedan något år tillbaka världens bästa folköl, Brakspear Bitter, och förra månaden kom den här Oxford Gold till Systembolaget.

Stilen är den rätt nya "Engelsk Blond / Gyllene Ale", skapad för att locka över lagerdrickare till den överjästa sidan. Den mest kända/sålda torde vara Fuller's Discovery.

Ölen är guldgul; det lilla skummet bildar fort ett vitt lock på vätskan under det att det fräser lite. Vätskan är helt klar. Doften är söt med ganska mycket blommor och honung.
Smaken är mjuk, sammanhållen och balanserad: Söta toner av bröd, honung, ljung och lite gräs. Eftersmaken kompletterar med en fruktig bitterhet (humle: Target och Golding) och lite mer av vitt bröd.

Det här gillar jag, speciellt som den håller måttliga 4,6%. Betyget blev också riktigt bra: 4,25!

Soundtrack: Tystnad, eftersom iTunes bråkar igen.

Hampshire Ironside

Detta är var en platshållare för en recension som kommer när jag får veta mer om ölen. Vad den egentligen heter, vem som gör den och så. Mail till OT är skickat...

...Som de svarade snabbt på.

Ölet heter Ironside och kommer från Hampshire Brewery. Det är en klassisk engelsk bitter som serverades från cask. "9G" som jag trodde var namnet var bara en notering att den kom från ett cask-fat på 9 imperial gallons (ca 41 liter).

Färgen var bärnsten, vätskan i stort sett klar med små bubblor. Det lilla ljusbeige skummet lämnade fina rester på glaset.

I doften hittade jag syrliga frukter, lite öljäst och relativt mycket bitterhet. Smaken är först lite söt, sedan kommer en komplex syrlighet med gammaldags syrliga karameller. Eftersmaken är lätt och kort med syrliga karameller som komplettras av gräddkola.

Kolsyran är mild; vätskan är mjuk ock lite krämig.

Allt som allt en väl brygd bitter på från ett välskött fat. Betyg: 3,85.

Fullers Golden Pride

Stil: Engelsk strak ale
Bryggeri: Fuller Smith & Turner Plc.
Namn: Golden Pride
Alkoholhalt: 8,5%
Förpackning: Halvliters glasflaska
EAN: 5011885008567

Frågan är var jag köpt den här. Jag trodde att det var under mitt Londonbesök, men så ser jag att det sitter en dansk pant-klisterlapp på flaskan. Undrar om den kan ha införskaffats på stormarknaden Bilka i Aalborgs Storcenter? Eller i någon av specialistbutikerna i Aalborg, Fredrikshavn eller Esbjerg?

En annan undran är varför ordet STARKÖL och meningen "Innehåller mältat korn" finns på etiketten? Den här har väl aldrig sålts i Sverige, och det är väl bara vi som har den märkningen Eller? Frågor, frågor...

Den ser i alla fall snygg ut; djup lyxig mahogneyfärg. Ganska högt beige skum som lämnar en helt OK rest. Doften är söt och full av nätter, russin och Madeira. Vissa fatlagrade toner av ek (jag tror dock inte den här ölen fatlagrats). Lyxig, helt enkelt.

Smaken är även den söt med rätt mycket av såväl russin som nötter. Mognade smaker. Marsipan. Antydningar av kakao, mörk rom, kandisocker. Eftersmaken har lite bittra toner, men mer av starkvin, nätter, russin och fatlagrade smaker. Alkoholen är väl dold, snyggt jobbat. Kolsyran är medium till mild med friska små bubblor. Vätskan är mjuk och väldigt behaglig.

En mycket välgjord öl, men alla lyxiga smaker av nätter, starkvin (Madeira) och karameller står mig lite upp i halsen efter ett tag. En 25 cl flaska hade varit mer lagom för mig.

Och faktum är att jag i den här stiltypen föredrar svenska Strong Ale från upplands stolthet Slottskällans Bryggeri. Det är en finöl det!

Soundtrack: Red Holloway "Crib Theme" (1963), Led Zeppelin "Stairway To Heaven" (1971), Noice "Inget Ljus" (1979), Dag Vag "Du får aldrig nog" (1989), Snap! "Mary Had A Little Lamb (12" Club Edit)" (1989), Mr. Big "To Be With You" (1991)

Badger Original Ale

Ännu en av mina englandsimporter: Badger Original Ale från Badger Brewery.

Kan man göra en bra ale med bara 3,8% alkohol? Kort svar: Ja.

Långt svar: Ölen är mörkt bärnstensfärgad med lite brunt. Två fingrar högt skum som är beige och luftigt. Doften är ganska svag med lite malt, bröd och en fläkt av bitterhet.

Smaken är sammanhållen; den gör sitt jobb utan att någonting sticker ut smakmässigt. Maltig med toner av mörkt bröd. Lite sötma som byts ut mot en torr bitterhet i eftersmaken, som även bjuder på lite smörkola.

Det jag inte riktigt gillade med ölen var den ganska kraftiga kolsyran som störde min aleupplevelse en aning. Annars en bra Pale Ale.